Tankeverksamheten borde stängas av

Igår var jag och vaccinerade mig mot björkpollen. Någonting jag har gjort i lite mer än 2 år och aldrig tyckt att det varit speciellt obehagligt. Så när jag fick min spruta så började jag tänka på att jag inte är spruträdd. Jag har inga problem med varken sprutor eller att ge blod.
Efter denna tanke började jag tänka på vad det är man är rädd för om man är spruträdd och kom då på att det sitter en jävla nål i min arm som pumpar in vätska i min kropp som verkligen inte hör hemma där. Jag fick panik!
Amanda "somnar lika snabbt som en lampa släcks" Dahllöf berättade här om dagen om att vid dom tillfällena hon inte kunde somna direkt så började hon tänka att hon kanske hade glömt bort hur man gör när man somnar. Inte en speciellt bra tanke vid det tillfället heller.
Alltså: Tankeverksamheten borde stängas av!

Utbildning för utbildare

X2000 i all ära men det var tur att hemresan från Göteborg var bokat på ett intercity-tåg. För när vi sex tjejer som skulle till Stockholm hade satt oss på tåget så hade allt som hänt i helgen just börjat smälta. Alla övningar hade av våra hjärnor analyserats och all kunskap hade fått sin plats i det stora biblioteket. Allt som vi hade kommit fram till började rinna ur oss och det blev en diskusion om hur vi ville förändra, vad vi ville göra med allt det vi just lärt oss. Samtalet hoppade från det ena till det andra och det fanns ingen gräns på vad vi kunde göra.
Så det var tur att vi satt på ett intercity-tåg som stannar överallt och gör att resan blir fem timmar istället för tre.
När jag gick av tåget så kände jag i alla fall att det var precis det här jag behövde. Kunskap om hur jag ska kunna hjälpa andra att nå sina drömmar.

Kvinnan som säger sig vara min mor

Min mamma kom just hem. Jag vill bara att ni som läser min blogg ska få en bild över hur jag har det här hemma.
Mamma kommer innanför dörren och börjar prata om vad det ska bli för mat, jag är för hungrig för att lyssna på vad hon säger. Så jag skrattar istället. Det tycker jag är ett väldigt fint sätt att förgylla vardagen med. Men det känns nästan som att jag har knarkat för att jag bara skrattar och skrattar. Då säger jag detta högt till min mamma och hon svara:
"Ja förstår du hur många gånger jag har varit orolig för att jag tror att du knarkar."
Jag svarar:
"Vadå, är du seriös?"
"Ja, jag har till och med frågat pappa vad han tror"
Jag tror inte på att det är sant men det visar sig att hon verkligen har frågat pappa.
"Ja men ena sekunden är du ju så himla glad och skrattar och i nästa får man inte ens prata med dig."
Vad jag vet så knarkar jag inte i alla fall. Men sen så kom mamma på att jag säkert bara är glad för att jag ska till göteborg snart och ha trevligt. Och som jag sagt förut, jag har helt enkelt inget mellanläge på mina känslor.

Kvinnorna jag lever med del 2

(för del 1 se 13 agusti 2008)

Jag bakade lussebullar igår och tydligen så väckte detta starka känslor hos min mor. Och hennes känslor väckte förvåning hos min lillasyster.
Mamma: Ni måste komma hit med era barn och baka såhär sen!
Linnea: Vadå? Kan man inte bara dumpa av dom här?
Det känns tryggt att hon troligen har några år kvar tills barnen kommer.

HEJ MITT VINTERLAND

Jag är så outgrundligt glad för att det är snö. Jag skiter i om det är storm också, jag mår så bra av att se ut och det är helt vitt.
Nu är det ju så att med det vita följer en del komplikationer. Jag stör mig inte så mycket på dom heller men en sak som kan vara lite jobbig det är halkan.
Redan i fredags halkade jag för första gången, stod rakt på ändan. Det var ingen som såg mig så därför var jag själv tvungen att skratta åt mitt elände. Jag ser det nu som att det finns två olika altenativ för hur vintern kommer att fortlöpa.
1. Det var min enda halka i år och det var skönt att få den avklarad.
2. Jag kommer att fortsätta halka en gång i veckan hela vintern.
Vi får se vad som händer helt enkelt.
Jag har i vilket fall som helst lärt mig att sticka sockor, så även om jag fortsätter att halka som kommer jag att vara varm.

Helt sjukt

Såhär:
Först jobbar jag nu i helgen
Sen åker jag till Göteborg helgen efter det
Så jobbar jag en helg till
Och så åker jag till Göteborg igen helgen efter det
Och sen så jobbar jag en helg till
OCH SEN ÄR DET JULAFTON!! HELT SJUKT!!

I vilket fall som helst så har jag förstått att det inte är sommar längre. Det har visats mig en hel del tecken
1. Mitt hår på armarna har blivit mörkt/min hud på kroppen har blivit ljus
2. Mitt hår på huvudet har blivit längre/mitt hår på benen har blivit längre
3. Dom har satt tomtar på alla brödförpackningar
4. Vi säljer julmust, julskum och saffran i mängder.
5. Det börjar bli minusgrader
6. Jag måste sätta på mig massor av kläder när jag går ut (om detta beror på att det börjar bli minusgrader eller att jag har långt hår på benen som måste döljas vet jag ej)
7. Mamma har köpt julkalendern till mig. Och jag kommer få öppna alla luckor för tydligen har Millie blivit för stor (jag vet att hon kommer komma krypandes och vilja öppna varannan när det närmar sig)

Ja, som ni märker så har årstiderna förändrat även mig. Jag inser nu att det snart börjar bli jul och att det är god tid att börja tänka på julklappar.

Människor

Det har varit en period då jag har mött väldigt många intressanta och roliga personer. Det var ju italienaren som trodde att vi var bästa vänner för att jag kom och satte mig vid hans bord på Burger King. Vi pratade om Stockholm och hur kallt det var och vart man ska åka på semster. Så var det mannen som började med att förolämpa mig när jag stod och läste på banden ner till blåa linjen men som sedan visade sig vara en hyvenskarl som jag gärna skulle träffat igen. Och så alla som kommer och handlar på jobbet. Man får en liten glimt av dom varje gång och ju mer man träffas ju mer vågar dom berätta.
Idag så var det en kille inne som är lite utvecklingstörd, han handlar aldrig utan har bara pantkvitton med 1 kr som han vill ha. Han har svårt att prata så man hör nästan inte vad han säger. Men idag pratade han med mig.
Killen: Jag ska se på fotbollsgalan i globen idag.
Jag: Oj vad roligt, jag ska nog se den på tv men det måste ju vara mycket roligare att se den i globen.
Killen: Ja
Jag: Du får hälsa alla fotbollsproffs från mig då!
Killen skrattar.
Precis när han är påväg att gå vänder han sig om i dörren och säger: Jag ska ha kostym på mig, jag kommer att vara så fin!
Så går han. Och jag ler. Och jag vet att han kommer tillbaka och då ska jag fråga vilka han träffade.
Det är väl kanske därför jag trivs så bra på jobbet. För att jag tycker om att möta människor, samtala med dom och få små ögonblick som är underbara. Det känns fint.

Furuviken

Idag var en rolig dag på jobbet. Det roligaste hände rätt sent då jag var trött och glad.
En man ska handla i min kassa, med sig har han även en tjej, troligen var dom någotslags par.

(bara lite förfakta: Där jag jobbar heter Ica Furuvik då han som äger butiken heter Ingmar Furuvik)
Mannen frågar: Har ni något att göra med djurparken furuvik?
Lovisa: Nej (börjar redan här skratta) men vi kanske borde börja sammarbeta med dom, ha några djur här som man får klappa och...
Tjejen: ...och sen dödar vi dom och äter upp dom.

Jag fick ett hysteriskt skrattanfall och kunde inte ens få fram "226.50 tack". Men jag tror att dom var nöjda med sitt besök iallafall. Jag var nöjd!

Dom flesta olyckorna sker i hemmet

Jag nös just. Framför mig på bordet stod min kaffemugg. Jag nös så att huvudet slungades framåt. Jag slog kinden hårt i kaffemuggen. Det gjorde ont men kaffet är kvar i kroppen/koppen och tur är väl det.

Det här inlägget säger nog mer än vad ni tror, det berättar inte bara om min hemska upplevelse utan indirekt berättar den att jag har börjat få rutiner i min vardag. Rutiner som inte är så roliga att skriva om just för att det är rutiner.
Men det händer roliga saker, men dom är inte roliga nog att skriva om här för ni skulle tröttna. Som min goda vän sa så är nu det perfekta tillfället att åka bort och vara borta länge. För om man skulle ringa hem till någon i Sverige skulle det låta ungefär såhär:
"Jag jobbar, så var jag och såg ett bra band spela förra veckan. Och såg värsta bra teaterpjäsen."
Eller så skulle det i alla fall låta om man ringde hem till mig. Inget fel med det, jag trivs. Men det finns inte så mycket roligt att skriva om i bloggen. Ja, mer än hur jag nyss nyste och slog kindbenet i kaffemuggen då.

Yoghurt

Yoghurt Naturell
Mild Yoghurt Naturell
Mild Lättyoghurt Naturell
Ekologisk Mild Yoghurt Naturell
Ekologisk Mild Lättyoghurt Naturell
Mild Yoghurt Vanilj
Mild Yoghurt Honung
Mild Lättyoghurt Vanilj
Mild Lättyoghurt citron

"Jo, det finns en yoghurt med en annan smak men ni verkar inte ha den eller?"
"Älskling du vet vilken yoghurt jag vill ha och så tar du den här!!"
"Nej, jag behöver inte hjälp, jag står bara och funderar."

Ja men visst!

Det här med att säga nej har jag ju konstaterat både en och två gånger att det är en svår grej. Jag tror jag måste gå i någonslags terapi för att få hjälp med detta.
Det är nämligen så att jag håller på att göra om på mitt rum, det ser ut som helvete både där och i vardagsrummet där jag har slängt ut alla mina grejer. Jag har även lovat Emilie att sy örngott till hennes kuddar tills imorn. Jag hade även en lång lista på saker jag tänkte hinna med denna vecka men det mesta har blivit bortpriorieterat.
Så jobbar jag hela helgen och har tagit på mig pass så jag jobbar hela nästa vecka också. Därför tänkte jag att jag kanske ska byta bort min tid på torsdag (alltså idag) så att jag hinner göra klart allt och även får en ledig dag innan jobbmaratonet börjar. Jag smsade alla på jobbet men det var ingen som kunde, jag hade dock en liten kassaflicka kvar att fråga. Men precis då ringer My.
"Hej Lovisa, kan inte du börja lite tidigare imorgon för jag måste iväg på eftermiddagen?"
"Äääh, jag hade ju tänkt att inte jobba alls men....okej då"
Så det slutade alltså med att jag börjar klockan 13 istället för 16. Förhoppningsvis får jag dock gå 18 så att jag hinner iväg och titta på Ingela Bloms stand up klockan 19.
Summan av kardemumman:
Jag måste lära mig att säga nej.
Jag borde inte sitta här utan ta tag i mitt rum (Emma kommer btw förbi och hjälper mig så vi hinner nog!)
Typ alla på jobbet står redan i skuld till mig och jag kommer tvinga dom att ta mina pass när det verkligen krisar.

Långsommar

Jag ska säga det rakt ut: Jag tror fortfarande att det är sommar.

Det beror troligen på att jag inte har ändrat mitt sätt att leva nämnvärt från i somras. Och lite beror det nog på att det var en väldigt fin sommar som jag vill leva kvar i.
Men det här med att skolan aldrig började, känner inte ni andra också att det blir lite fel då? När skolan börjar ja då börjar även hösten. Men skolan har ju inte börjat ännu.
Det hjälpte inte ens att det blev kallt ute och jag tog fram mitt vintertäcke, hjärnan säger fortfarande sommar.
Jag har nog aldrig känt såhär tidigare då jag är en person som älskar hösten och vintern. Men det är ju inte det att jag vantrivs, jag tror bara att det är sommar. Det är ändå en rätt skön känsla att ha i kroppen så jag ska nog inte göra något åt den.
Men nu ska jag ut och sola så jag kommer åt dom bästa soltimmarna!

Snart 27

Idag har jag gjort vuxensaker. Så som att betala hyra, öppna ett sparkonto och sätta in pengar där, samla ihop alla mina viktiga papper som bara lång slängda på mitt rum till en fin lite hög och även skaffa fram en mapp till denna lilla hög. Jag hittade även en liten bok som jag fram till idag inte har använt, nu skriver jag in inkomster och utgifter i den.
Det knackar någon på min dörr gott folk, det är Lovisa 27 år som kommer på besök. Men jag tänker inte öppna åt henne, jag ser ju genom kikhålet att det är hon och vägrar att släppa in henne. Istället sätter jag mig och nördar omkring på ansiktsboken. Hon kan få stå därute och vänta, i alla fall två månader till.
Men jag känner att snart ska hon inte behöva stå därute och frysa, mer och mer tyder på att det snart är dags att släppa in henne. Det är inte bara dagens händelser som tyder på detta.
I helgen bestämde jag mig för att jag ville plugga till våren, inte heltid men någon dag i veckan för att hålla min hjärna igång. Igår så tvättade jag mina kuddar och mitt täcke frivilligt, alltså mamma behövde inte säga åt mig utan jag föreslog detta. Jag funderar på att skaffa icakort så jag får bonus när jag handlar mat.
Fast inte kommer jag släppa taget om Lovisa barnrumpan. Hon kommer nog aldrig behöva stå utanför min dörr, jag kommer nog bara slänga in henne i garderoben ibland,alltid ha henne när till hands.

Det lilla extra

Den här helgen, eller egentligen allt som har hänt den här helgen, har innehållit det där lilla extra. Det man så ofta letar efter men aldrig hittar för att man inte vet vad man letar efter. Gott folk, det var länge sedan ni fick en lista. Varsågoda!

Det lilla extra! Helgen vecka 43

1. Det var förfest! Men inte vilken som helst, det var trolleriförfest!
2. Det var lokalfest! Allstå det händer inte ofta nu för tiden. Kanske för att det verkligen kan misslyckas men så var ickefallet denna helg.
3. Det var tidsomställning! Det betyder att när man åkte från t-centralen klockan 3 och kom hem kvart över 2. (En timmes extra sömn).
4. Det åts frukost! Då tänker ni kanske att ja vadåååå, det händer ju typ bara varje dag. Men vi åt pannkaksfrukost. Mmmmmmmm va gott.
5. Jag gick hem från jobbet! Nu tänker ni kanske samma sak igen MEN JAG SÅG EN RÄV!! Här i solna, den sprang precis framför mig.

Det här har alltså slagits ihop till en helt underbar helg. Även fast jag har jobbat har den varit fruktansvärt bra. Imorse sträckte jag mig så långt som att säga att det var den bästa helgen på hela hösten. Vi får se om det fortsätter att stämma.

Tack alla medverkande!!

Konversation

I dagens samhälle kan man konversera på flera olika sätt. Det tycker jag är bra. Då jag utnyttjade den såkallade sms-konversationen i ett samtal som nog hade inneburit slagsmål om det hade skätt face-to-face.
Bakgrund: Jag sitter i Sthlm och har länge velat raka av mig håret. Amanad sitter i Falun och håller på att träna inför sin uppkörning som hon har på fredag.
Sms 1 Lovisa: Fråga: VILL du att jag ska snagga mig? Ja eller nej
Sms 2 Amanda: Nej! Jag är så avundsjuk på dina lockar! Let it grow! Men om du verkligen vill snagga så stödjer jag dig i ditt beslut och fortsätter umgås med dig i alla fall. Förutsatt att du har mössa på dig. Och att vi inte umgås ut bland folk.
Sms 3 Lovisa: Okej, om du kuggar uppkörningen låter jag Niclas raka av mitt hår.
Sms 4 Amanda: FY FAN VILKEN UTPRESSNING!!! Men sure, I'm in!
Så så gick det till. Nu vet ni gott folk vad som väntar er. Antingen får Amanda körkort och jag låter mitt hår växa. Eller så får Amanda inte körkort och jag rakar av mitt hår.

Vem ska bort?

En av systrarna är adopterad, vem tror du att det är och vad är din motivering?

Det vackraste

Det jag nu kommer att berätta hör inte till vanligheterna. Tror jag i alla fall. När jag tänker på det har jag svårt att tro på det så jag förstår om ni tror att jag ljuger. Men allt är sant.

Jag sitter på pendeltåget mellan sundbyberg och t-centralen. Det är inte överdrivet mycket folk men lite lagom. Bland flera sitter en Dam och läser en bok, hon sitter med ryggen mot mig. Snätt mittemot damen sitter en Kvinna. Dom sitter inte nära varandra men så nära att dom ser varandra och kan ha ögonkontakt.
Damen som läser boken börjar gråta. Kvinnan kommenterar på något sätt detta och Damen förklarar att boken är sorlig. Efter en halvminuts samtal säger Kvinnan: Vill du komma och sitta här bredvid mig? Damen tackar såklart ja och flyttar sig bort till Kvinnan. Dom två samtalar hela vägen till T-centralen där Damen säger hejdå och går av.

Jag kan tycka att möten är väldigt fint, när man ser ett förälskat par mötas eller ett barn som hoppar upp i famnen på farmor. Men det här slog allt. Det var så vackert att jag själv nästan började gråta. Och jag vet inte hur jag ska sluta detta inlägg, jag vill bara att sånt här ska hända oftare, spontana möten där man visar kärlek till en medmänniska.

The Man 2008

Påväg till jobbet i onsdagskväll ser jag honom, han kommer joggande emot mig. Jag stannar upp för det är inte vilken man som helst, det är Mannen 2008.
För det är inte så att han bara joggar, vem har tid med det i vårat samhälle? Nej, han har även hantlar i händerna och pratar i handsfree. Men det är inte nog med det här, han ser även otroligt bra ut. Inte det minsta svettig, håret ser perfekt ut och träningskläderna är av högsta kvalitet.
Troligen är han påväg till Brommaflygplats. Där väntar hans jetplan som tar honom till Tokeyo på endast 55 minuter. Det är Tokeyo han pratar med i handsfreen, han ska nämligen hålla en föreläsning där om att hitta sig själv och motverka stress i vardagen. Då måste det förberedas lite så att allt är klart när han anländer. För att direkt efter det bär det av till New York där hans lyxkrog ligger, den ska snart invigas och då måste såklart ägaren var på plats.
Men han hinner hem till middagen, där den gravida snygghustrun väntar och hon ska föda vilken dag som helst nu.
The Man 2008, vilken kille!

GratisMat

Namnen i berättelsen är påhittada för personernas säkerhet.
Per och Carl är hungriga och bestämmer sig för att gå och äta på en resturang/fik i Sthlms området. Deras vän Asil passar ett bord och deras grejer medans Per och Carl går bort mot den LÅNGA kön. I kön bestämmer dom vad dom vill ha för mat, hinner ångra sig 12 000 gånger. Tillslut är dom framme vid kassan och Per börja beställa.
P: Jag vill ha pannkakor!
Kassören, som är en man i sina bästa år svarar;
K: Hur många?!?
P: Ääääh, hur mycket kostar det och hur många kan man få?
K: HUR MÅNGA PANNKAKOR?!?
P: Jag vet inte, ta några stycken.
K:Pannkakorna är slut!
P: Jaha, ta en ciabatta med ost och skinka då.
Kassören går och hämtar en ciabatta med salami och fetaost, Per säger att det var inte en sån jag menade och kassören blir om möjligt ännu surare.
K: Var det bra så?!
P: Ja tack.
Kortbetalningen börjar och det funkar inte.
K: Nu har du förstört hela maskinen!!
Per frågar Calle om hon kan betala. Calle svarar ja. Men eftersom att Per har haft sönder maksinen så kan inte heller Calle betala. Kassören svär lite för sig själv och är allmänt otrevlig. Det slutar med att Per går bort till Asil som sitter ensam och Calle står kvar (berättaren märker här att Carl har bytt namn till Calle, det är bara för att hon är lite mer Calle).
Calle står och väntar och kassören säger:
K: Du kan sätta dig här och äta och betala sen.
C: Men mina vänner sitter ju där borta.
Tillslut får hon gå bort till sina vänner utan att ha betalt men sagt att hon skulle komma tillbaka. Under maten sitter Calle och våndas över detta, ska hon gå tillbaks eller smita.
Efter maten finns det alltså två vägar. Svänga till vänster och gå bort och betala eller sväga till höger över bron och smita iväg.
Calle går först av dom tre, tätt bakom följer Per som viskar "höger". Och Calle svänger till högar, hon går med snabba steg och tittar flera gånger snabbt över axeln för att se att dom inte är förföljda.
Men dom tre vännerna klarade sig och sensmoralen i denna historia lyder: Är du otrevlig mot dina kunder så kommer dom inte att betala.

Efterlängtad

Här sitter jag nu, mitt i min efterlängtade helg. Och hör och häpna, det blev inte bara en hemmakväll utan två.
Igår var det middag och film med pappa. Idag skulle det egentligen vara Tamponerep men då Emilie var sjuk blev det inställt. Jag hade då två val, att tagga till och parta eller ligga hemma själv. Jag valde det senare och det känns väldigt skönt.
Så nu sitter jag här och ska snart titta på meningslös tv och det står jag för. Det var så galet länge sen jag hade två hemmakvällar i rad, det känns otroligt behövligt. Jag kan inte med mer ord uttrycka hur bra jag mår av att inte göra någonting.
Jag tackar mig själv för att jag har sagt nej. Som min mamma brukar säga; Att säga nej till andra är att säga ja till sig själv!

JA!

En ny tid

Klockor är just nu den hetaste trenden ibland mina vänner. Är detta en fluga eller beror det på att vi nu lever i en ny tid? En tid där tiden flyttas om.

Det är ett faktum att mitt dygn har förändrats en del. Det är inte längre skola 9-16 måndag till fredag som gäller och vara ledig och hitta på roligheter fredag kväll till söndag. Nej nej nej!
Jag jobbar på helgerna, kvällarna och ibland på dagarna också. Och det börjar bli att varje kväll händer det roligheter.
Jag kände idag att det blev lite för mycket när jag blev medbjuden till att skaka rumpa på Babas. Jag ville ha min sköna hemma kväll, sitta och titta på tv och bara glömma vem jag var för en stund. Så ringde jag Amanda som lyckades övertala mig att nu, i våran nya tid så gör man som man vill. Jag kan ha en skön hemmakväll imorgoneftermiddag istället för ikväll.
Och kanske har hon rätt. Kanske är det så att vi som nu inte har 8-17 jobb, är nybakade studenter får planera våran tid precis som vi vill. Det är ju på kvällarna som det händer grejer, antigen jobbar man eller dansar man eller både och.
Så nu har jag precis tagit en 1 timmes tupplur för att orka med att först jobba och sen åka iväg och skaka!

Klockorna är förstås nödvändiga. För på klockor, till skillnad från digitaluren som finns på mobilen kan man inte se om det är dag eller natt. Där ser man bara att klockan är 11 till exempel. Och då får man helt enkelt känna efter i kroppen vad det är som ska hända klockan 11 och så gör man det bara.

Ljus i mörkret

Helgen har varit tuff och jobbig på solvalla. Men detta tänker jag förtränga.
Det jag kommer att minnas från helgen är tiden mellan 19 och 04 lördag till söndag.
Denna tid var party och kul. Jag levde ut migsjälv och sket i att tröttheten skrek efter mig. Jag pratade, dansade och mådde bra. Jag ordnade även ett vandrarhem för folk som bor för långt bort för sitt eget bästa. Jag och min syster hade inte mindre än fem gäster sovande hos oss, mysigt!
Jag kommer även komma ihåg tiden mellan 19 och 21 söndag. Då var Teater Tampone i sundbyberg. Det kanske inte blev sådär väldigt mycket teatersnack men det som skulle sägas blev sagt. Sen blev då även massa annat om livet och dess härligheter sagt. Fast det var skönt att få prata om det också.
Resten suddar jag ut.

Ibland är det som inte gör ont alls...

...det som blir allra farligast.
Citat Mårten.
Idag var det nämligen så att jag på min arbetsplats Solvalla råkade lägga armen på grillen.
"Aj" tänkte jag. Men sen gick det över och jag tänkte att det var inte så farligt, jag städar undan klart och så kyler jag lite när jag räknar kassan.
"Äh" tänkte jag. Det är ju högerarmen som är skadad och jag måste ju skriva när jag räknar, då funkar det inte att kyla, skit i det.
"Oj" tänkte jag. När jag kom upp till kontoret och skulle lämna över kassan så var det en stor blåsa på armen.

Min chef hjälpte mig så att jag fick på nån stor lapp med kylande gois på och en linda runt så att jag kunde cykla hem. Nu sitter jag här och det svider som fan, jag vågar inte ta av lindan men snart måste jag ducha...

I vilket fall som helst är nog slutsatsen att det som inte gör så ont i början blir rätt farligt, jag tänker bara på min läpp (se "den som alltid skadar sig" 7 maj 2008) som jag totalt tänkte ignorera men som gjorde ont och blev svullen flera dagar efteråt.
Så gott folk, gör ni illa er och det inte gör ont, TA TAG I DET DIREKT!!

Den hårfina skillnaden

Efter mitt jagvillhakorthårnu-infall i somras så har jag hela tiden haft i tanken att spara ut håret igen. Som jag har sagt har det varit snyggt men lite tråkigt att man inte kan göra något med det. Men det började se för hemskt ut, helt enkelt fult enligt min smak så klippa mig blev ett måste. Jag tänkte hela tiden att jag inte skulle klippa så mycket, enda fram tills dess jag satt i stolen, enda tills dess att frisören började klippa, enda tills dess att frisören säger "går det bra om det blir kort i nacken också?".
Så nu sitter jag här. Mitt på benen är längre än mitt hår på huvudet (detta gott folk ska åtgärdas imorgon, var ej oroliga). Vad hände tänker kanske ni. Jag tror att det blev ett missförstånd från min sida. Jag trodde att jag ville ha långt men när orden kom ut ur min mun sa dom något annat.

Annars så längtar jag något fruknansvärt efter en helg. Jag vill inte bara ha sovmorgon, jag vill inte bara ha en dag ledigt. Jag vill ha en fredagkväll, en lördag och en söndag. Det känns som att det var en evighet sen jag fick det här. Och det känns som en evighet tills jag kommer få det. Fast nu är det väl bara 8 dagar kvar. 8 dagar av hårt jobb, alldeles för mycket saker inbokade och alldeles för lite sömn (nej nu överdrev jag lite men det känns så).
Jag vet att jag klagar lite men jag tycker att helg är en mänskligrättighet (jag gick med i amnesty idag och hoppas att dom tar tag i det) och jag skulle bara vilja ge en varm applåd åt Amanda min vän som levde i sånt här jobbhelvete hela sommaren. Hur orkade hon? Jag vet inte.
I vilket fall som helst är jobbet skoj, på Ica iaf. Ser inte riktigt fram emot solvalla helgen. Tufft och trist. Men jag gör det bästa av situationen.

Och så blev det Okt

Idag är jag glad, fortfarande väldigt trött men glad. Livet känns fint.
Jag jobbade min första dag på Ica idag, det var väldigt trevligt och roligt. Det mådde jag bra av.
Sen var jag och beställde klipptid tills imorgon, det ska bli skönt att bli av med lite hår. Funderar på att inte alls spara ut det till långt igen. Får se hur det blir imorn helt enkelt.
Det regnar ute och det tycker jag är väldigt mysigt. Så nu ska jag flytta ut en lampa till balkongen, sätta på infravärmen och sen sitta där med en god bok (tusen strålande solar) och en kopp ingefärste (för förkylningen) och må sådär bra man kan må den första dagen i oktober.

Jag vill:

• Ut och se världen
• Flytta till någon annan plats där det finns nya grejer att upptäcka
• Att Sthlm ska bli gratis igen, så som den är under sommaren (jag menar, det är väl på hösten när allt är trist och grått som vi behöver gratissaker.)
• Äta en stor fet glass
• Bli pigg
• Sluta vara trött
• Cykla
• Göra någonting som blir någonting. Inte bara göra för görandets skull.
• Gå och se på teater.

Bra start på dagen

Klockan ringer 8.00, mobilen sätts på och ett sms kommer in i mitt liv. Och det är inte det där tråkiga smset från mamma där det står vad det ska bli för mat eller från någon trist kompis som ställer in ett möte. Nej det är från BJ, min vän som skriver:
Att våga är ett förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv. Läste detta precis och tyckte att det var gudomligt smart.
Troligen så är det svårt att vakna till ett finare sms. Detta sms får mig nästan att bli lite religiös.

Så fotsätter dagen med att jag går upp och äter frukost och sedan sätter mig här vid datorn. Läser Tones blogg där hon har skrivit följande:
Jag vet att jag har klagat mycket på senaste men jag ska sluta vara en sån bitterfitta.
Jag ska vara mer som Lovisa.
Jag vill bli Lovisa när jag bli stor.
Hon känns som min ultimata motsats på ett sätt.
Hur mycket jag än vill säga till Tone att hon är fin som hon är och duger alldeles utmärkt, så blir jag smickrad. Och jag tar åt mig. Tänk att det finns någon där ute som vill bli som jag. Det är nästan som att jag har en egen fanclub.

Detta har alltså hänt bara på dom drygt två första timmarna jag har varit vaken. Det känns som en fin dag, fredag den 26 september.

Ses när vi ses

Jag skulle säga hejdå till en vän och utbytte frasen "Vi ses när vi ses". En fras som kan läggas lite olika i munnen .
Jag har tänkt på den här meningen och funderat över om det var så i livet, hur det skulle funka. Att man bara sågs när man sågs. Inga möten fick bokas in, inga platser fick bestämmas utan man sågs när man sågs. Alltså det enda sättet att mötas var att man stötte på varandra på stan.
Då tänker jag att man själv skulle gå omkring och göra det man tycker allra bäst om. Inte behöva kompromissa med andra om vad som skulle göras. Så när man går runt och gör det man tycker om så träffar man människor, troligen skulle man få fler kontakter. Troligen skulle dessa bara vara ytliga då man inte skulle kunna bestämma ett möte och ses igen. Utan man får ses när man ses.
Så tänker jag också att vad tråkigt att man inte skulle få prova på nya saker, mycket jag gör kommer sig ju av att jag har vänner som gör det. Som bjuder med mig. Om man är en person som inte vågar utmana sig och göra nya grejer kommer det ju sluta med att man bara gör en sak. Trist kan jag tänka.
Men det vore lite roligt att pröva på någon gång.

Miss

Här sitter jag, lite småtrött då det var en sen kväll igår och tidig morgon idag (jag måste verkligen lära mig att säga nej så det slipper bli såhär) och funderar över livet, tittar i kalendern och tänker på framtiden. Vecka 39 ligger upp samtidigt som jag håller på med lite grejer på datorn och helt plötsligt ser jag, jag har missat höstdagjämningen!! Den var i måndags och jag missade den (om jag hade varit i danmnark hade jag missat Jeavndogn och i StorBrittanien Autumnal Equinox). Sen kommer jag på att jag inte riktigt vet vad det är. Är det när natt och dag är lite långa? Kommer det alltså från och med nu vara längre natt än dag? Kommer den största delen av nygnet var mörkt? Jag vet inte, finns det någon där ute som inte missade dagen och/eller vet vad den innebär?

Sen vill jag bara påpeka att det inte stör mig om det är så att det kommer vara mörk hela tiden, jag trivs med det för jag tycker att när det är mörkt ute så kan man själv som människa lysa upp tillvaron. Det finns dom som förlikar sig med mörkret och går in i någonslags gråskala. Men jag ska lysa!!

Working Weekend

Helgen började lördag 07.00. Upp och iväg till båten som gick klockan 09.00. Dom tre relativt korta timmarna på båten virkade jag början till en sjal (den är nu klar och fin). Väl framme på bildö blev det tre timmar, också dessa relativt korta, med mat, promenad och ta det lungt tid.
15.00 började arbetet, servera på ett bröllop. Det var tufft och jobbigt men väldigt kul.
23.00 har jag och Ersson lite tid för att prata, jag tänker att nu har jag varit uppe i 16 timmar och känner mig fortfarande väldigt pigg. Det hör inte till vanligheterna att jag kan hålla mig pigg så länge.
02.00 när jobbet är slut så känner jag att bara jag får i mig något att äta så kan jag fan jobba lite till (där ljög jag lite för mig själv, men det kändes så).
Söndagen däremot blev seg, upp vid 9 för att äta frukost och sen en bussresa hem där det bumpade så mycket att jag nästan inte kunde virka. Hem och bara sitta apatisk och titta på tv. Jag har idag ont i muskler det var länge sedan jag hade ont i, muskler jag inte riktigt visste att jag hade. Jag har även 2000 myggbett, jag som trodde att sommaren var över men så verkar det ju inte vara ute på blidö.
I vilket fall som helst har det varit en trevlig helg, mysig men jobbig så att säga. Nästa Weekend blir det värre, mer jobb och mindre sömn. Men det kommer jag klara galant!

Jag kan inte säga nej

Det blev inte bara måndagen som blev sen, nu har jag varit ute och rumlat varje kväll. Det börjar ta ut sig i trötthet må jag säga. Men det är inte för inte, jag har haft en väldigt rolig vecka.
Måndag vet ni ju redan vad som hände, tisdag var det som vanligt teater och det blir lite sent då vi inte var därifrån förän vid 22. Onsdagen var jag och såg tre systrar på stadsteatern, bra skit, gå och se! Sen åkte jag, fortfarande med tårarna i ögonen då jag inte hade hunnit gråta klart till Hornstull där det satt ett gäng fina människor som firade att Rasmus fyllde 19 år.
Där hade det absolut räckt för mig, på torsdagen var jag trött, kände mig sjuk och längtade efter en kväll hemma. Men så skulle ju The Mudders spela på buss 819 ute på Tyresö och jag överlade med migsjälv och kom fram till att detta skulle jag aldrig få uppleva igen. Så jag, Amanda och EmmaCalle tog bussen från Gullmars ut till Trollbäckens centrum och jag måste säga att det var länge sedan jag hade så roligt. Skrattattackerna avlöste varandra, den första kom redan när jag steg av bussen och såg det fina centrumet. Tröttheten visade verkligen sin rätta sida hos mig. Och spelningen var så jävla bra, trodde att det skulle vara dödsmetall men det var det inte, jag fick till och med en skiva! Alltså inget jag ångrar.
Men idag ska jag ta det lungt, åka och luncha med Amanda och sen hem och sussa sött!

Den Dynamiska Duon

IDAG GÖR VI BRO CENTRUM OSÄKERT!!!

Jag tycker att bilden är så snygg och visste inte riktigt hur jag skulle få in den i bloggen, därav detta kanske för er vanliga människor ett otroligt konstigt inlägg. Men jag vill bara att alla ska se hur snygga vi är.

Och sen vill jag bara säga till polisen att det är inte riktiga pistoler vi har och vi ska bara äta och handla garn i bro, inget mer.

Och sen vill jag bara säga till Amanda, eller egentligen ställa en fråga till henne. *hosthost* (Lovisa tar här på sig sin programledarröst, ljuset i hallen släcks och en spottlight riktas mot henne och mot dig Amanda) Från vilken bok kommer titeln? Fel svar på frågan kommer leda till att jag byter ut dig på bilden mot typ...nån annan!!

TeaterTampone

Igår hade Tampone sin första fotografering. Dom ringde från Dns PåStan i måndags och ville göra ett repotage om oss, unga tjejer påväg upp mot skyarna. Så på tisdag eftermiddag infann vi oss i en fotostudio på söder för att sedan ta en fika med den ursnygga reportern och prata om våra planer. Så på torsdag får ni hålla utkik efter oss!

Nu ljög jag. Vi tog fotton men inte fan var det för att vara med i någon tidning. Fast det blev några fina kort och reklam som reklam, även om det bara är i min blogg. Jag har väl på ett ungefär lika många läsare som PåStan skulle jag kunna tänka mig.

Så allihopa: Prellboka luciahelgen! TeaterTampone är något man inte vill missa!

Måndagsfest

När man jobbar om helgerna får man se till att rumla runt på måndagar.
Det var den allmäna stämningen som rådde igår i min kompiskrets. Det började med att jag Empan och Amanda skulle gå på SugarBar för att Rasmus kompis Henrik hade fixat artister som skulle spela där. Kul tänkte jag och var såklart på.
Så ringer Ersson och säger att hon är sugen på att ta en öl, jag säger att va fan, följ med! Det slutar med att vi åker in lite tidigare till stan, fikar och träffar Suzzie som också är festsugen för att hennes pojkväns kompis brosa spelar på Mossebacke.
Efter mycket hit och dit slutar det med att Ersson och Suzzie åker till Mossebacke och jag väntar på Empan och Amanda för att sedan gå till SugarBar.
SugarBar var ett mysigt litet ställe, vi drack varsin öl och sen var det dags för spelningen. Det var en musikstil som kallas Noice, inte min smak så att säga. Men jag ska inte förkasta den, från och till såg jag det fina i musiken men för det mesta mådde jag lite halvbra av den. Som tur var tog den slut och livet blev som vanligt igen (bara om musiken så måste jag flika in att jag inte tycker att livet ska vara som vanligt jämt, att man måste smaka på allt och ibland tycker man att det är äckligt, ibland tycker man att det är gott. Jag ska ge Noice ännu en chans när jag är redo).
Slutsatsen är i vilket fall som helst att Stockholm verkar ha rätt mycket att bjuda på även på måndagar, något som jag varit omedvten om tills nu.

HöstFörkylning

Det är något speciellt med höstan, folk börjar snora och hosta som på beställning. Jag tror inte att det är för att dom egentligen är förkylda, jag tror att det är för att dom ska ha en anledning att sitta hemma och mysa. Jag har haft det på känn ett tag att förkylningen snart kommer drabba mig med. Folk i min närhet har snorat och hostat på mig. Men jag har varit motståndskraftig och druckit en jävla massa ingefärs te för att hålla basillerna borta.
Idag kände jag dock att det kanske var dags, halsen gör ont, huvudet ömmar och jag är allmänt seg. Och så fick jag min lönespecifikation där jag märkte att jag betalar väldigt mycket skatt, det känns skönt för om nu förkylningen går över till något värre så kan jag utan dåligt samvete gå och få lite gratis sjukvård.
Så nu är jag redo, redo att möte Förkylningen!

Simhallen

Jag var och simmade igår, i Sundbybergs simhall. Och där må ni tro att dom har gjort om. Fast allt var ändå sig likt.
Den största skillnaden var dörrarna. Eftersom att jag har varit i Sundbybegs simhall ändå sedan jag var en lite flicka så kommer jag ihåg hur jag våndades över att dörrarna var så tunga. Där kunde man stå, hade duschat klart och ville springa ut och hoppa ner i bassängen. Men där var dörren, den var så tung, golvet var så halt och jag var så liten att det verkligen inte gick att få upp den. Och så var ju såklart mamma/fröken sega och kom inte när man ropade utan stod kvar i duschen alldeles för länge.
Nu är dörrarna automatiska, man bara går emot dom och så öppnas dom. Det här tänker jag är både bra och dåligt. Det är skönt att inte behöva putta upp dörrarna eftersom jag fortfarande tycker att dom är tunga men jag tänker på barnen, dom kan ju nu bara springa ut utan sina föräldrar... Hoppas att folk har pli på sina barn.
Dom hade även bytt radiostation, det var inte längre lugnafavoriter. Synd tycker jag, hoppas att detta med bytet bara är en tillfällighet. Lugnafavoriter ska det vara när man simmar.
Det var skönt att simma i vilket fall som helst, lite höstigt tycker jag.

Idag mötte jag...

...Richard Wolf i ett väntrum på östermalm.
Först vill jag bara berätta lite om mitt förhållande till Richard (jag tycker vi skippar efternamnet, även fast Wolf alltid är Wolf så blir det mer personligt med Richard). Jag har troligen drömt en hel del om Richard, det är nämligen så att en av mina bästa ljudböcker läses upp av honom (Montecore, en unik tiger). Det här betyder alltså att Richards röst väldigt ofta har varit den sista jag har hört innan jag somnat, därav drömmandet. Jag kommer dock inte ihåg att jag någongång har drömt om honom, men man kan ju inte komma ihåg allt.
Jag har även för mig (detta kan jag mycket möjligt ha drömt) att Richards röst är den rösten som flest svenskar skulle vilja somna till, detta är ett minne jag har från högstadiet. Det skulle även kunna vara så att svenskarna tyckte någon annan men jag tycket Richard. Det här är alltså lite difust.
När jag nu har tänkt på Richard ett tag så har jag nog bara en relation till hans röst, jag kommer mycket väl ihåg hans sommarprat från förra sommaren men jag kan inte säga på rak arm vad jag har sätt honom någonstans på tv eller teater. Men idag mötte jag honom alltså ansikte mot ansikte.

Jag sitter i väntrummet och väntar, löser en sudukko (jag klarade den inte) då jag i ögonvrån ser en väldigt lång man. Jag tittar upp och ser att den långa man är Richard, han har på sig helsvarta kläder förutom jackan som är lite grå tror jag. Sjuksköterskan kommer ut och blir förvånad över att Richard är där, hon trodde nog att han skulle komma en annan dag. Hon säger "har du varit ute och anmält dig i receptionen?" Richard svarar "Nej". (Tanke 1:Tror han att han inte behöver anmäla sig för att han tänker att receptionisten ser att det är jag och skriver in mig utan att jag behöver säga något).
Richard går och anmäler sig (Tanke 2: Säger han: "Hej, jag heter Richard Wolf och ska på läkarbesök" så som jag och vilken annan människa som helst skulle gjort eller går han fram till receptionisten och antar att hon vet vem han är (jag tjyvlyssnade lite och hörde inget namn men man vet aldrig...))
När Richard kommer tillbaka så ringer hans telefon och hans röst ekar i det lilla väntrummet när han svarar (Tanke 3: Gud vad det måste vara jobbigt att ha en sån mörk och stark röst att alla kan höra allt vad han säger, han kan ju typ aldrig ha ett privat samtal ute på stan).

Sen så går jag in till läkarn och försvinner ur Richards liv som en av många andra som försvinner ur hans liv. Men Richard kommer alltid att finnas i mitt och jag tycker att han är värd att skrivas om, därav detta långa inlägg. Tack Richard för att din röst förgyller min tillvaro!

Sista Augusti

Jag känner att jag borde skriva något för att imorgon är det höst. Men jag vet inte vad. Därför kommer jag här låte er ta del av en fin sonett av William Shakespear. Den tillägnas Emilie och Amanda som har gjort min sommar lite extra fin.

Skall med en sommardag jag likna dig?
Mer älsklig är du och mer ljuvlig blid!
Majs stormvins för mot vårens knoppning krig
och snabbt förgår en sommars korta tid
För hett kan himlens öga stundom skina,
fördunklad ofta är dess gyllene rund;
i varje skönt skall skönhets källor sina,
naturen växlar ödet slåt var stund.
Din sommar likväl evigt grönska skall,
dess blomstringstid av ingen vinter vet,
dig famnar aldrig dödens skugga kall:
du blommar i min diktnings evighet.

Så länge mänskor andas, ögon skåda,

skall den ha liv och dig med liv benåda

Platt som en pankaka

Hösten körde över mig igår. Det var hårt och svårt och jag grät en tår. Men idag känns det bättre, troligen var det så att igår kunde det inte ha blivit värre.
Jag fick helt enkelt panik, allting kom på en gång. Bara sådär och jag hann inte med att smälta allt. Det är svårt för en föredetta dagdrivare att ta in så mycket på en och samma gång.

Det som hände var att jag var redan väldigt nervös igår eftersom att jag idag skulle gå på en utbildning för mitt nya jobb på grönfred. Det skulle bli massa fakta, nya människor och nya rutiner. Så på kvällen skulle vi träffa Kristina och prata om teatern i höst och jag hade inga förväntingar riktigt men jag hade inte förväntat mig att vi skulle få manus bara sådär pang på. Men det fick vi och det ska läsas igenom några gånger tills på tisdag. Så jag får lite panik. Inte så farligt men lite.
Och så blir det sådär sen när man kommer hem ni vet att då kommer man på att man måste ha panik för tusen andra grejer också. Typ att jag inte hade fixat skattepapper, att jag inte har bokat biljetter till jesus kristus superstjärna, att jag inte hade betlat skolkatalogen, att jag inte har några pengar, att världen håller på att gå under och att jag snart måste låna en ny cd-bok.

Så allt detta blir för mycket och jag ligger platt som en pankaka på mitt golv och känner att det här kom alldeles för snabbt.

Idag känns det som sagt var bättre. Utbildningen gick bra fastän det är mycket att smälta såhär på kvällskvisten. Jag har så smått börjat försöka mig på manuset. Jag har slutat oroa mig för alla små saker.
Skönt det var att få säga det, tack för att ni lyssnade. Nu ska jag göra te, sätta på radion och sticka en mössa.

79 dagar

79 dagar, det är ungefär 11 veckor. Nästan tre månader alltså.
Så länge har jag nu dagdrivit. Vad har jag gjort då? Vet inte riktigt vart dagarna har tagit vägen, men när jag tittar igenom min kalender finns det något inskrivet varje dag.
Jag har träffat nya vänner och gamla vänner.
Jag har spelat spel och spelat gitarr.
Jag har badat och suttit ute i regnet
Jag har sett teater, sång, dans och fotboll.
Jag har städat och jag har stökat ner.
Jag har varit på biblioteket och på IKEA.
Jag har ätit och druckit mat och dryck av alla dess slag.
Jag har åkt på utflykter och varit hemma i Stockholm.
Jag har dansat rumpan av mig och suttit still.
Jag har gjort det jag har velat för dagen.
Jag har älskat att få göra vad jag har velat denna sommar och njutit av att det inte har funnits någon plikt som har kallat.
Men nu är den tiden över. På torsdag börjar en ny fas i mitt liv. Jobba fem dagar i veckan fasen. Jag ser framemot den, det ska bli kul att få göra något nytt. Det ska bli skönt att ha en rutin.
Jag tycker om hösten.

Batmanfilmen

Bakgrundsfakta: Det är torsdag och Ersson, Bj och jag har under dagen pratat om att gå och se Batmanfilmen klockan 21, detta har dock blivit avblåst. Jag sitter med min far på tunnelbanan påväg in till stan från en fotbollsmatch och Ersson och Bj befinner sig vid odenplan efter en danskurs.
Klockan är 20.46 då min telefon ringer.

Lovisa: Hej!
Ersson: Är du hemma?
L: Nej jag sitter på tunnelbanan påväg in till stan.
E: GÅ AV!! Vi ska se Batman filmen!

Vi bestämmer träff utanför Sergel biografen, jag kommer fram först och står och väntar på mina vänner. Tittar på vilka filmer som går och hittar inte Batmanfilmen.
Ersson och Bj kommer inspringades ca 20.55, jag säger att jag inte hittat filmen och ett tjatter bryter ut oss imellan.

Bj: Men vad gör alla människor här om inte Batman filmen går, vad ska dom se?
Ersson: Den måste ju gå, alla mina kompisar har sätt den.
Lovisa: Det kanske var smygpremiär.
B: Vad ska alla människor se? Det finns väl inget annat att se än Batman!
E: Va fan den måste ju gå!!
(och så vidare i några minuter tills...)
L: Okej men vi köper biljetter här och så springer vi till Söder och ser den där!
B och E: OKEJ!

Bj ställer sig i kö och jag och Ersson går och kollar bioprogramet för Söder. Men likt förbannat verkar den inte gå där heller. Vi letar och vi letar men hittar ingen Batmanfilm.
DÅ ser jag en affisch, på den står en fladdermusman och ovanför honom står det The Dark Knight.

Lovisa och Ersson: Den heter inte batmanfilmen, den heter The Dark Knight!!

Så tillslut, efter att ha gjort bort oss för hela biografen så får vi se vår efterlängtade batmanfilm. Den började inte förän 21.10 så vi hann till och med gå och handla godis i lugnan ro.

Två middagar

Den senaste tiden har jag haft två väldigt trevliga och speciella middagar som har varit något utöver det vanliga. Ni ska få ta del av dessa.

Middag nummer 1: Hemma hos familjen Dahllöf
Det är söndag, ute faller regnet från en tung och mörk himmel. Det gör inget för hemma hos familjen Dahllöf är det varmt och fint. Jag och Amanda sitter på hennes säng och stickar, pratar om framtiden och hur spännande livet är. I vardagsrummet hörs småsyskonen som (av ljuden att dömma) spelar något sorts tv-spel och i köket sitter den duktiga mamman Agneta och sorterar papper.
Det visar sig att jag är den enda som inte ätit middag, men Agneta gör i ordning lite kvällsmål med mackor och te i alla fall. Alla sitter ner vid bortdet och jag känner mig som att jag har levt i familjen i hela mitt liv. Det är liv och rörelse fast inte stökigt, mer livligt på ett väldigt mysigt sätt då mat skickas fram och tillbaka, ägg skalas och bröd rostas.
Ute faller regnet men inne skiner solen.

Middag nummer 2: Hemma hos Leo
Det har varit en lång dag. Jag, Bj, Ersson och Leo har varit på dansföreställningen Balettakademin 50 år som tog sin tid då det regnade och föreställningen avbröts stup i kvarten. Alla känner sig otroligt trötta och vi kommer på att en av anledningarna är för att ingen av oss har ätit middag. Då många av oss hade ont om pengar bestämmer vi oss för att åka hem till Leo och baka pannkakor.
Vi skyndar oss att handla om gå hem där det gäller att vara snabba med pankisarna för att vi känner att humöret håller på att falla på oss alla. Bordet dukas, ljusen tänds och tillslut sitter vi där och får i oss pannkakorna med sylt och glass. Det smakar gudomligt.
Och jag mår så bra, vi njuter av maten och pratar om maten. Det var så fint att vi sitter där och beter oss som att det händer varje dag att vi sitter där och äter mat fastän det var superlänge sen vi träffades.

Världens längsta söndag

Det här med söndagar... Jag tror att dom är viktiga i mitt liv. Vet inte om jag har beskrvit min söndagskänsla förut i bloggen men jag gör det igen.
Svårt att beskriva känslor men jag ska försöka. Det är lite som att allt är grått inne i mig på söndagar, det spelar ingen roll vad jag gör, måndagen kommer vara där nästa dag vare sig jag vill eller inte. Men jag tycker inte på söndagen att det är synd att måndagen ska komma eftersom jag för det mesta har tyckt om skolan. Ändå så är söndagskänslan en ledsen känsla, eller en nedstämd känsla kanske jag ska säga. En känsla där det känns som att veckan har gått för snabbt och livet rusar fram i fart man inte kan kontrolera, på söndagar får man tid att tänka på sånt. Jag tycker om söndagar.
Nu har jag söndagskänslan i kroppen var och varannan dag. Jag tror att det är för att jag vill att hösten ska sätta igång. Jag längtar till så många saker som ska börja.
Det jobbiga är att jag längtar till massa saker som inte ska börja också. Jag rensar på mitt rum och hittar saker från mina tidiga år i skolan. Det längtar jag till som fan. Så mycket att jag funderar på att titta när dom börjar skolan på Eddagård och gå dit och vara där ett tag. Jag längtar tillbaka till innebandyn, att få gå in i varma idrottshallar flera gånger i veckan under den kalla hösten är underbart.
Pust, livet är hårt när det går fort.

Kvinnorna jag lever med

Onsdag, klockan är strax efter 10 på kvällen. Min mamma och jag sitter i vardagsrummet då min lillasyster 16 år kommer in.
Lillasyster: Mamma titta på mig!
Mamma: Mm... (tittar ner på sin stickning)
Lillasyster: Kolla vad högt jag kan sparka! (sparkar upp i luften, inte särskilt högt om ni frågar mig) Högt va!?
Mamma: Aaa, jättehögt... (noll entusiams, tittar ner på stickningen)
Lillasyster går stolt ut ur vardagsrummet.

12-timmars sovet

För mig som van dagdrivare så blev veckan rätt tuff. Arbete onsdag, fredag och lördag. Jag ska inte klaga, jag tyckte att det var trevligt att få arbete men icke desto mindre var veckan tuff. Då jag även har en ihängande förkylning i kroppen.
Igår när jag kom hem vid 19-tiden så hade jag ont överallt, både i muskler, huvud och hals. Jag åt, tittade på en film men sen så skrek min kropp "GE MIG SÖMN". Jag sa inte emot och gick och la mig klockan 21.00 Sen sov jag fram till 10 morgonen därpå, alltså idag.
Jag tänkte att det där behövde min kropp, för jag vill att ni ska veta att även fast jag är dagdrivare ställer jag klockan på vardagar, går upp vid 8-9 varje morgon för att inte sova bort dagen. I vilket fall som helst fick jag nu sova länge och väl.
Jag drömde om att jag vill göra om mitt rum, troligen påverkad av Hanna som gör om som fan och familjen som varit på IKEA och handlat. Jag vill också åka till IKEA och handla, typ ljus och fina grejer. Kanske för att det håller på att bli höst, troligen därför. På tal om det så tror jag inte på hösten ännu, det kommer komma mer sommar.
Idag ska bli en rolig dag, en bra söndag. Jag ska på bio och se Mamma Mia och sen ska jag nog på teater ikväll. Jag ser framemot idag.

Existens minimum

124 kronor i plånboken.
+Lite under hundringen på kortet.
=Väldigt väldigt lite pengar.

Jag tänkte att inte fan ska man vara bitter för det. Vad behöver jag pengar till just nu? Typ ingenting. Att se det som en utmaning blev grejen för mig, det fanns helt enkelt inga andra altenativ än att leva fattigt. Planera varje inköp och tänka efter noga.

Så kommer jag hem och min far säger att man ska få tillbaka på skatten denna vecka, jag går in på mitt konto och upptäcker att det är fullproppat med pengar. Och även fast det kändes som en lättnad så blev jag lite ledsen. Jag kan nu inte länger snylta på andra och skylla på att jag inte har några pengar. Jag kan inte ta ursäkten "Nej jag har tyvärr inte råd" om jag inte ville följa med på något.

I och för sig har jag inte så mycket pengar att jag kan leva väldigt överflödigt och funderar därför på att ta ut en hundring och sen leva på den tills jag får lön den 15nde. Se om det går, jag vill ha utmaningen.

Pojkar eller män

Emilie är en av mina äldsta vänner, inte på det sättet att vi har kännt varandra länge utan att hon har några år mer än mig på nacken. Det ryktas om att hon är någonstans runt 27-30 år gammal. I början trodde jag att hon var 21 men jag har nu genom Emilie lärt mig att först är man 19 och sen fyller man 27, det betyder alltså att jag inom en snart framtid också kommer att börja med 30-års krisen.
I vilket fall som helst finns det mycket positivt med att ha en vän som är 27, hon har en egen mysig lägenhet som man kan hälsa på i, hon jobbar på en hälsokost så att man kan be om råd och få rabatt och så är hon väldigt smart, livserfaren så att säga.
Igår så var jag och hälsade på henne i hennes mysiga lägenhet, vi åt gott och pratade mycket om livet. Så kom vi in på det här med killar, jag försöker nämligen att para ihop henne med en fotbollsspelare men hon har lite svårt för att bli kär i killar bara för att dom är snygga. Emilie säger då något som är bland det bästa jag har hört från henne på länge.

"Fotbollsspelare är som pojkar som ser ut som män. Jag vill ha män som ser ut som pojkar!"

Det gav ett gott skratt. Och förlängde alltså mitt liv med några minuter.
Men det är sån Emilie är, hon förlänger liv men sina fina ord.

Varmare i regnet

Det var en man som började prata med mig idag på tunnelbanan. Inte bara en mening, vi pratade hela vägen från T-centralen till Sundbyberg.

Nu kanske ni tänker "Va? I Sthlm? Det är ju helt otroligt, här pratar vi väl inte med varandra?".
Och jag svarar "Ja, detta hände i Sthlm men inte var det en Sthlmare som pratade med mig, så än finns inte mycket till hopp om att vi har tinat här."

Mannen som började prata med mig var nämligen relativt ny i Sverige och Sthlm, han hade bott här i två år och tidigare spenderat tid i Spanien, men tydligen inte hela sitt liv. Jag fick aldrig reda på vart han kom ifrån från början eftersom det fanns en såkallad språkbarier mellan oss. Han kunde inte väldigt bra svenska och heller inte väldigt bra engelska. Detta gjorde ingenting, vi pratade om fotboll mestadels. Lite om liven vi levde. Det var en av dom finaste händelserna på länge. Jag blir så fruktansvärt glad när jag pratar med folk som jag inte känner för det händer så sällan.

Jag tänker nu igen (jag har tänkt det många gånger förut) att varför pratar vi inte mer med varandra här? Det blev ju en väldigt trevlig tågresa istället för att jag sitter och tänker på sorgsna saker. Jag ska försöka igen (jag har försökt många gånger förut) att börja prata folk som jag inte känner. Det är svårt, hur börjar man? Hur fortsätter man? Hur avslutar man?

Samtalet med mannen började med att han kommenterade min hammarbytröja. Sen var vi igång, som sagt var blev det mycket fotboll. Avslutade gjorde vi när jag skulle gå av tunnelbanan och då sa jag "Hejdå, ha det så bra", han sa bara "Hejdå!"

Ska vi inte alla försöka lite mer? För ett finare och varmare samhälle?

Vardaghjälte?

Igår hände något utöver det vanliga. Jag var påväg till Bromma där jag skulle besöka min ensamma vän Caroline. Jag sätter mig på buss 113. Vi åker förbi allén men sen händer det konstiga, bussen svänger av mot duvbo och rissne, så som 119 gör.
Folk börjar viska i den relativt fullsatta bussen. Jag tänker att han svängde fel och gör väl en helomvändning i rondellen. Men det gör han inte utan fortsätter raktfram. Folk börjar viska mer men ingen har en tanke på att säga till honom. Jag som sitter nästan längst bak får masa mig fram, förbi en massa människor.
"Det här är väl 113?" säger jag
"Jaa" säger busschaffören
"Har du inte kört lite fel då?"
"Nejnej"
"Jo, den här ska åka över Mariehäll och bort mot Bromma"
"Jaja!! Juste!!"
Busschaffören klappar mig på armen som tack och jag går tillbaka till min plats. Folk frågar om han hade kört fel och jag ler och nickar.

Om det här hade varit ett fint land men fina förstående människor så hade historien slutat här. Jag hade känt mig nöjd med min insats och folk hade varit lyckliga. MEN ICKE!!
Det som händer är nämligen att vi är på en väg som det är iprincip omöjligt att vända på, vilket gör att bussen måste åka långt för att hitta en bra vändningsplats. Jag förstår honom och tänker att han får ta den tid han vill för att vi säkert ska komma tillbaka till 113 rutten.
Men så tänkte inte alla. Speciellt inte tanten framför mig. Det här upprörda viskandet börjar igen och tanten börjar rikta sin ilska mot mig. Som att jag var den onde Tengils högra hand och att det är jag som bär ansvaret för att bussen åker fel. Hon börjar alltså fråga ut mig om vilken väg vi åker på och vart fan vi ska. Jag känner mig inte alls lika nöjd med migsjälv längre utan snarare lite rädd och ledsen.

När jag tänkte på händelsen i efterhand så är det klart att ingen vågade gå fram och säga till att vi åkte fel. Jag tyckte att jag gjorde en snäll sak men får skit för det. Varför är det så? Jag fick en koppling till det fruktansvärda som höll på att hända oss och då är det såklart mig man blir sur på. Om man blandar sig i andras problem blir det automatiskt ens egna.
Men jag tänker fan inte sluta vara vardagshjälte. Nästa gång hoppas jag att folk blir lite mer glada, annars tänker jag ställa mig upp och skrika "ALL MAKT ÅT TENGIL, VÅR BEFRIARE!!!" Då jävlar kan dom små fega svenskarna få något att tänka på.

Antingen eller

Jag har två saker jag kanske tänkte skriva om.

Antingen skriver jag om att jag igår för första gången såg ett lopp på solvalla. Det inlägget skulle kanske se ut såhär:
Det var så varmt inne i kiosken att både jag och Suzzie höll på att svimma av. Det var därför livsnödvändigt för mig att ta med en korv och ett glas vatten och sätta mig på trappen utanför för att få lite luft. Som tur var kom jag mitt till ett lopp. Först så sprang alla hästar i små cirklar, jättesmå cirklar. Sen sa en gubbe i högtalarna att det var dags för start och började räkna ner. Jag tänkte "Varför kan inte hästarna stå stilla när dom starta?" Sen sprang dom, i den stora cirkeln. Då såg man dom typ inte för att dom var så långt bort, sen kom dom supernära och då såg man att nummer 7 ledde. Sen fick jag tråkigt och gick in.

Eller så skulle jag skriva om att jag inte vill vara vuxen längre, det skulle nog se ut ungefär såhär:
Jag är så jävla trött på att vara ansvarsfull och söka jobb och ha koll på pengar och arbeta. Jag vill vara ung och full. Hela tiden. Jag skulle vilja börja gymnasiet igen. Där får man vara ung och full kan jag tänka. Ung och full men bo i egen lägenhet.

Både inläggen är ju ganska meningslösa. Jag borde nog inte ha skrivit nåt.

Sjuk igen

FAN!! vill jag bara skrika så att alla hör. Jag kan tycka att det är okej att vara sjuk en gång på en sommar, dock är magsjuka inte det jag skulle välja men om världen nu ville att det skulle vara magsjuka för mig så visst! Men nu, såhär endast en vecka efter tillfrisknande så har jag drabbats av en jävla förkylning.
Igår så förnekade jag det, stenhårt. Jag tänkte att man ju fan inte vara sjuk på sommaren, så jag åkte och badade och var på Peter och Eva konsert (mycket bra). Men när jag kom hem kände jag mig död.
Idag har jag insätt att jag måste lyssna på vad min kropp säger och den säger att jag måste stanna hemma och vila. Lite jobbigt då solen skiner ute och jag har saker att tänka på som jag egentligen inte vill tänka på men kanske tvingas till nu när jag ska ligga hemma en hel dag. Lite jobbigt även för att jag under min förra sjukdomsperiod tittade klart på alla RomKom (romantiskakomedier) jag hade hemma så jag vet inte riktigt vad jag nu ska titta på...
Imorn är jag nog frisk, jag dricker massa ingefärste, nyponsoppa med citron och sån där äcklig medicin som mamma ger mig. Så ska jag sova mycket idag och även dricka vatten så att jag kissar ut förkylningen, det tror jag stenhårt på.

Mitt hår

Jag kan inte längre gömma mig bakom mitt otroligt snygga och lockiga hår. För jag har klippt av det. Kort som tusan.
Jag gjorde det för en vecka sedan men nu har jag smällt det och tagit in det ordentligt. Även fått bekräftat från olika håll att det ser bra ut.
Men även fast jag och (om inte alla ljuger) många med mig tycker att det är assnyggt saknar jag mitt otroligt snygga och lockiga hår. Eller inte som att jag vill ha tillbaka det nu på en gång, det är stört skönt att inte ha något hår på huvudet. Men jag vet inte riktigt om jag trivs och om det känns som jag i denna korta frisyr. Jo jag trivs, men jag vill kunna sätta upp håret på olika sätt, ha rakt eller lockigt, toffs eller utsläppt.
Nu vet i alla fall ni som inte har sätt mig att det är avklippt så slipper ni bli så förvånade när ni ser mig.
Slutsatsen är att det är skönt att ha korthår, snyggt att ha kort hår och roligt att prova att ha kort hår. Men ju mer hår, ju roligare kan man ha! (?)

Fyfan för stan

I måndags fick jag nog. Alla bara jobbade och stod i, så jag flydde stan. Tog bilen och körde i två timmar ut till Blidö där min kära vän Karolina väntade.
Efter att jag steg ut bilen var jag som i en annan värld, inte bara att jag hade förflyttat mig fysiskt till en annan miljö utan hela sinnet var som i ett lugn. Fram till onsdag förmiddag då jag var tvungen att åka hem gick jag bara runt och gjorde det som fanns att göra; i princip ingenting. Solade, badade, lagade mat, städade lite, gick promenad och tittade på fin utsikt, lyssnade på radio. Tänkte på saker och disskuterade en massa både med Karolina och med mig själv.
Jag var nämligen ensam hela tisdagen då Karolina jobbade från 12-22, då var jag snäll hemmafru och lagade paj till henne. I gengäld fick jag en gratisdrink när jag vid 21.40 kom och hälsade på henne för att sedan göra sällskap hem på våra cyklar.



Jag tänkte rätt många gånger att bättre än såhär kan det knappast vara.



Sen kom jag som sagt för hem till stan, för att jobba. Det hade blivit missförstånd så jag var ensam i kiosken och det gick åt helvete. Fast Emilia kom och räddade mig några gånger så var det tokstressigt och jag satt ner 1 gång mellan 16 och 23. Jag ville gråta mest hela tiden, men log såklart. Det kändes att folk blev sura på mig för att jag var tvungen att göra 4 saker sammtidigt, det är inte okej. Att bli sur på lilla mig som bara gjorde mitt bästa.


Jag tänkte rätt många gånger att nu slutar jag och kommer aldrig mer tillbaka.

Strumpor

Jag tänker mig att livet är lite som min låda med strumpor. Det är ett kaos och virrvarr och av olika färger och former på strumporna. Och livet är lite likadant, alla är strumpor. Vissa är gröna, andra har blommor på sig och vissa är luddiga.
I min låda med strumpor är det även svårt att hitta två likadana strumpor, det är som en ond cirkel och det blir allt som oftast att jag har på mig två olika. Och livet är lite likadant, man träffar människor som inte är samma färg och form som en själv. Men det är alltid roligt att ha lite variation, träffa stora strumpor ibland och ibland små, ibland svarta och ibland rosa.
Det händer dock att jag i min låda med strumpor hittar två likadan. Det är alltid roligt. Och livet är lite likadant, ibland hittar man en människa som man är väldigt lik. Tänker lite lika, tycker lite lika, beter sig lite lika och förstår varandra på ett sätt som bara likadana strumpor kan.
Jag har hittat min strumpa. Amanda heter hon. Och fram till den dagen då någon sorterar oss fel så vi blir missfärgade eller krymper på olika håll så är det hon som är min andra strumpa.

Arbetsförmedlingen

Jag var precis påväg ut för första gången efter min sjukdomsperiod då min vän Bj ringer. Hon säger att vi ska gå till arbetsförmedlingen och anmäla oss och jag säger såklar okej, lets do it. Bj tittar på internet och hittar att våran närmaste arbetsförmedling ligger i solna, vi bestämmer träff där 14.30.
Väl i solna så hittar vi ingen förmedling av något slag. Vi frågar människa efter människa men ingen vet. Det tar ju också lite emot att fråga eftersom vi i och med det säger "Hej, vi är arbetslösa och tänker börja leva på dina skattepengar". Tillslut är det en vänlig själ som talar om för oss att den ligger på ett annat ställe i solna. Det blir till att springa till bussen för att Bj upplyser mig om att det stänger 15.
Framme på det andra stället i solna fortsätter vi att fråga men ingen vet. Tillslut så är vi nära, en man beskriver vägen till oss och vi springer, kommer fram och där... INGENTING!!
Den sista personen vi frågade sa att det kanske låg i skattehuset i Sundbyberg eller i Solna centrum, eftersom vi hade varit på båda ställena så gav vi upp.

Jag tänker efter gårdagen såhär, inte undra på ungdomar går runt och är arbetslösa när man inte ens kan hitta till arbetsförmedlingen. Vad är det för värld vi lever i när det inte står stora neonblinkande skyltar från utspringet på studentdagen till arbetsförmedlingen? Det måste ju vara någon som har misslyckats med sitt jobb.

Eller så är det som vanligt, vi ungdomar är bara jävligt dåliga på att hitta.

Utegångsförbud

För första gången i mitt liv har jag haft utegångsförbud. I lördagskväll hotade min mamma med att ringa polisen om jag gick utanför dörren på söndagen då jag redan gått utanför dörren utan hennes tillåtelse på lördageftermiddagen. Och vad hade jag gjort? Supit ner mig så hon var tvungen att hämta på Maria ungdom? Sålt min kropp? Tragit hem en karl som visat sig vara massmördare som tagit död på hela familjen? NEJ! Mitt enda brott var att jag var lite magsjuk.

Så här i efterhand så förstår jag min mamma, borde nog ha lyssnat på henne från första början. För även fast jag hade en väldigt trevlig lördagskväll trots att min mage krånglade lite så har jag haft två mardrömsdagar efter det. Inte orkad göra annat än att titta på tv och springa fram och tillbaka till toaletten. Inte roligt.

Slutsats: Gör som mamma säger, om hon säger att man är för sjuk för att gå ut så är man det.

Men nu tror jag i vilket fall som helst att jag börjar bli lite frisk, idag blev jag hungrig för första gången sen i fredags och jag har till och med duschat, det tyder på bättrande. Att jag äns sitter upp vid datorn är klart förbättrande från min sida.

Alltså: Förbered på att ha mig ute på gatorna snart igen!!

Ibland säger en bild med än tusen rubriker

(Jag har snott bilden, från Sabinas facebook. Sånt får man ta om man lägger ut bilder sådär huxflux på intranätet. )

Jag har så jävla tråkigt. Jag ska hoppa på pendeltåget som går om TVÅ TIMMAR!!! Eftersom att jag redan idag har städat mitt rum, tränat, duschat (och rakat benen), åkt bil, ätit mat, spelat på min gitarr (jag har så fruktansvärt ont i fingrarna att även om jag hade velat hade jag inte kunnat forstätta med det) så vet jag inte vad jag ska ta mig till mer. Två timmar, vad ska jag göra i två timmar?!? Om jag skriver i bloggen i två timmar kommer det säkerligen bli ett av dom längsta blogginläggen genom världshistorien.
Jag vill åka på festival. Vara äcklig och full och sånt. När jag åker iväg om två timmar ska vi parka i Tanto, det är nästan samma sak fast inte riktigt. Om jag sover i en buske så kanske jag kommer känna mig nöjd imorn. Och om jag väcks av en människa som vill springa 60 meter hinder med mig. DÅ kommer jag vara jävligt nöjd.

Love is in the air

Ja, jag tror bestämt att jag är lite förälskad. Det pirrar lite i kroppen och jag mår bra, det bara bubblar innuti som Amanda skulle sagt. Och då undrar ni förstås i vem, men det ska jag säga er att det är inte en person. Nejnejnej, vi lever i en matriell värld och jag är en matriell flicka så att säga. Jag är kär i min nya gitarr. Den har jag köpt begangnad och igår fick jag den. Bytte strängar, det tog sin tid men nu är den spelklar.
Och som jag spelar, eftersom att igår började även mitt och Elias dagdrivarprojekt på riktigt. Vi spelade och sjöng i flera timmar. Nu måste jag träna, på att spela och sjunga samtidigt. Det är svårare än vad man tror när man bara har spelat gitarr i en vecka. Jag försöker även att komma på hur man lägger stämmor, men min lillasyster påminde mig så fint om att jag inte kan sjunga två saker samtidigt. Dock tycker jag att man aldrig ska ge sig.

Jag är lite kär i en annan sak me. Klädbytardagar. Jag var nämligen på sen sån igår också, jag hann med mycket igår. Klädbytardag är för dom som inte vet att man tar med sig kläder man inte vill ha och lägger dom bland massa andra kläder folk inte vill ha och sen är det bara att gå runt och prova andras grejer och ta det man vill ha. Jag fick med mig massa snygga kläder hem så nu vill jag gå på teater, kläderna jag tog passade till det tycker jag.
Jag har just nu på mig ett turkost linne som jag tog, det är lite jobbigt för det luktar inte mig utan någon annan. Jag tror hela tiden att det är någon som står bakom mig och sänder ifrån sig denna doft men kommer snabbt på att det är mitt linne som luktar.

Nu ska jag tillbaka till min gitarr. Jag tycker om min gitarr, väldigt mycket.

Känslorna spökar

Jag har för en stund tappat förmågan att skriva i min blogg. Det beror på något och jag tror just att jag kom på vad och tänkte därför att det skriver jag ner.
Jag har ingen ordning på mina känslor. Jag har väldigt mycket att skriva, det är bara det att i ena stunden vill jag skriva om hur bra jag mår och hur många roliga saker som har hänt. Så känner jag väl oftast när jag är ute och ser mig om i världen och träffar människor jag tycker om.
Men sen kan den här känslan väldigt snabbt försvinna och bytas ut mot "vemfanbryrsig"-känslan och "alltärbaraskit"-känslan.
Det är ju lite det som är grejen med mig, jag har nästan inget mellanläge på mina känslor. Antingen är jag väldigt glad eller så är jag väldigt ledsen.
Och under helgen har det ju verkligen hoppat, från det ena till det andra. Men mestadels har jag varit väldigt glad. För jag har fått träffa människor som jag inte träffat på länge, jag har fått vara med människor jag tycker om.
Idag ska jag nog gå på museum med min mor. Det ska bli roligt. Hoppas att vi kan prata engelska och lådsas att vi är turister, det gör allting lite mer sommar tycker jag.

Jag vill bara gråta

All min jävla fucking musik är borta. Vi har precis bytt dator och jag tittade typ tusen gånger att jag hade lagt över den på den lösa hårddisken så att jag skulle kunna hitta den på denna dator med. Men likt förbannat har den inte kommit med och här sitter jag utan någon musik. FY FAN FÖR TEKNIKENSUNDER!!!
Och så har jag Amandas ipod, inget ont om den men hon lyssnar på musik på ett annat sätt än vad jag gör. Hon lyssnar på dom bästa låtarna från alla artister, jag lyssnar på hela cd-skivor. Jag är trött på att lyssna på bara en låt i taget. Jag vill ha min musik. Amanda, om du läser detta: vi måste nog byta tillbaka ipods på lördag för utan min musik försmäktar jag på denna ö!

Det här med att gå i skolan hela dagarna suger på krafterna. Jag är trött. Men imorn fyller jag halvår kvar till starksprit. Då ska jag spela Sthlmspelet. Det ska bli roligt. Och då ska jag även vara pigg.

Nu lånade jag Bästebrors ipod, lyssnar på Sir Duke av Stevie Wonder. Vem kan vara ledsen då? Inte jag i alla fall. Men jag saknar fortfarande min musik fast inte lite mycket nu.

Imorn är det sista dagen på min gitarrkurs, nästa vecka åker jag ut i Sverige och spelar och sjunger för folket! Var beredda!
You can feel it all over
You can feel it all over People

Jag hade hoppats på något

Jag skulle vilja resa bort, bara få vara någon annastans. Där krav inte existerar och där allt som finns här blir bortglömt.
Bara för ett tag, så jag kan vila upp mig.

Det viktigaste är att ha hjälm

Vecka 27 har rivstartats.
Uppe med tuppen var jag och tog björkpollen spruta. Jag vet inte om det berodde på att jag bara hade sovit fyra timmar eller om jag har någon förkylning i kroppen men jag reagerade som aldrig förr på den lilla spruta. När jag tittade ner på armen såg den ut att vara dubbel så tjock som normalt. Sjuksystern tyckte inte att det såg bra ut så hon gav mig en stark allergitablett och varnade mig först efteråt att jag kunde bli lite trött av den. Yeey tänkte jag som, ja som sagt var bara sovit fyra ynka timmar.
Ock vilken dag jag sedan hade framför mig. Teater nivå 1 där vi hade väldigt trevligt med lekar och övningar för att göra en grupp av oss tre tappra deltagare. Sen la vi tre (jag, min lillasyster Linnea och min nyfunna vän Paulina) pärlplattor i två timmar, hur avslappnande som helst! Tillslut var det dags för gitarrkurs för nybörjare, jag kan nu spela nocking on heavens door. Stolt som få.
Dessvärre har jag nu ont i mina fingrar och ont i armen då den fortfarande är korvsvullen.
Nu ska jag äta mat, kanske gå och bada och sen sova.

Vad ska man göra?

Igår fick jag en remiss till magnetröntgen av mitt knä. Idag var en av rubrikerna på DNs fösta sida Strålskyddet på sjukhus underkänns. Kul, glad man blir av sånt.

Sånt stoppar dock inte mig. Och det stoppade mig verkligen inte igår då jag inte hade någon aning om varken remissen eller rubriken. Då var jag nämligen ute i Bro någonstans och fick göra två saker jag tycker väldigt mycket om, som står högt upp på min favvis lista.
Vara med små barn och måla hus (jag gillar inte bara att måla hus, bara jag får måla med samma färg på en stor yta tycker jag att det är kul).

Idag ska jag till stadsbiblioteket, jag funderar på att ta en superlångpromenad dit istället för bussen. Där ska jag lämna tillbaka en bok och kanske betala en skuld jag har. Jag tycker inte om att vara skuldsatt, men den här biblioteksskulden har jag säkert haft i ett år. Den är typ på 20 kronor för att jag fick ett nytt kort. Känns fånigt.

Men vad ska man göra?

Trumpetmannen

Igår vad det årets första allsång, lite kallt men annars topp. Började regna precis klockan nio och det tackar vi gudarna för, vi vill ju inte att folk ska se på tv att det regnar i Sthlm, vad vore det för huvudstad.
Men någonting var väldigt fel. Det var påväg hem som jag upptäckte att någonting fattades, någonting i mina öron. Jag hörde inget trumpetspel. Det är nämligen så att på vägen hem så står det en man/gubbe och spelar trumpet så att den lyckan man hade från all bra musik på allsången bara fylldes på. Jag brukade alltid ge honom några kronor och var igår redo med plånboken men han var borta. Det kändes tomt. För jag såg oss nästan som vänner, en gång förra sommaren vågade jag till och med önska en låt. Så den stora frågan just nu är var någonstans trumpetmannen har tagit vägen?

Midsommar

Min midsommar innehöll allt vad en riktig midsommar ska innehålla. Det var roligt för det kändes som att det var ett tag sen jag hade en riktig midsommar med sill, stång, dans, nubbe, snus, bad osv. Jag var även ute på en ö vilket ger plus i kanten och så sov jag i tält.
Dock innehöll den något som en midsommar inte brukar innehålla, tre engelsmän. Detta betydde det var utländska som gällde hela helgen och förklaringar på alla konstiga traditioner vi har. Det var roligt och det var inte bara dom som lärde sig nya saker, jag lärde mig många nya ord på engelska. Och det är ett ord jag ska skriva här och nu, lite granna till Tone som har flyttat till england som aupair i ett halvår. Hoppas att du läser och tar vara på detta ord. Det är även lite granna för att det är ett roligt ord. Här kommer det.

Bingowings
Ordet översatt till svenska är gäddhäng och kommer sig av att gamla tanter ofta har gäddhäng och även ofta spelar bingo.

Jag tycker det är så fint, blir glad av att höra det, annat är det med gäddhäng. Vem blir glad av att höra ordet gäddhäng? Inte jag iaf.

Anfallarna

Jag var påväg hem från sjukgymnasten igår, tisdag. Lite ledsen på grund av att knät inte tycks bli bättre men ändå på ett bra sommarhumör. Jag är nästan precis hemma och ska svänga in på den smala vägen bakom parkeringshusen då jag ser två måsar som störtdyker mot en kvinna som går före mig. Hon slänger med sina påsar i luften och försöker fly. Smart som jag är så tänker jag att där ska jag inte gå och tar vägen över parkeringen istället. Det tycks gå bra några meter men sen får måsarna syn på mig också. En av dom kommer rakt framifrån och störtar ner mot mig som en misil. Jag börjar, liksom kvinnan försöka värja mig från den galna måsen men den bara dyker och dyker emot mig så jag springer därifrån. Springer runt husen och väl inne på gården är det ytterliggare en dam som blir anfallen av måsarna. Vi tar skydd inne i porten. Hon berättar om att måsar beter sig såhär när barnen har trillat ur bona och att barnen alltid trillar ur bona.
Sen dess har jag behövt att ta en omväg varända gång jag ska till eller från yttervärlden, jag försöker att hålla mig mestadels inne. Och trots att jag såhär i efterhand kan skratta lite åt det eftersom jag bara kan tänka mig hur roligt det såg ut så har jag fått ärr för livet. Jag satt idag ute på balkongen och läste med fönstrerna öppna, men jag var tvungen att stänga dom för så fort jag hörde ett måsskri slängde jag mig ner på golvet och skakade i hela kroppen. Måsarna är just nu mina värsta fiender.

Nog om det, en annan sak som jag har gjort i veckan som troligen också såg väldigt roligt ut var att sätta upp ett tält på våran lilla gräsplätt utanför huset för att sedan krypa in i det och sitta där en stund och sedan krypa ut och ta ner det igen. Detta gjorde jag med Ersson för att titta att det var helt. Vi kommer nämligen tillbringa helgen i detta tält vilket jag verkligen ser fram emot. För det är ju som ni alla vet midsommar och då åker jag till Blidö och Erssons landställe där det kommer att vara fullt med folk, så mycket folk att vi måste tälta. Detta har jag absolut ingenting emot, tvärtom gillar jag att tälta. Det enda jag nu är lite rädd för är att vakna av måsar, eller att dom helt enkel anfaller tältet och har sånna vassa näbbar att det skär igenom tältduken och dom mördar oss medans vi sover. Hemska tanke.

På gång!

Det här med att vara arbetslös hela sommaren är nog ett av dom bästa besluten jag har tagit på länge. Visst så har jag mina tvivel ibland, att pengarna inte kommer att räcka till osv men just nu är ekonomin stadig så jag klarar mig minst två månader till.
I vilket fall som helst, varför jag tycker att det är ett av dom bästa besluten är för att jag får vara kreativ. Jag har just nu tre projekt på gång som alla handlar om att vara kreativ, helt otroligt roligt.
Projekt 1: Great Granny med Amanda där vi tar vara på hantverket och göra saker med våra händer. Och eftersom att Amanda arbetar hela sommaren har jag blivit administratör och måste fixa allt medans hon bara får skapa. Det gör inget, jag tycker att det är kul att fixa.
Projekt 2: Tampone, ett teater projekt med Amanda, Emilie och Felicia. Det börjar egentligen inte förän i höst men jag är lite utav en fixare i det här projektet med.
Projekt 3: Herr och fru DagDrivare. Det nyaste projektet som startades igår med Elias, han pratade om att han tyckte att det var tråkigt att vara arbetslös. Då bestämde vi oss för att börja skriva musik och även sjunga och spela musik. Kanske även framföra våran musik på Sthlms gator.
Det här med att få vara kreativ har jag känt är något som är nödvändigt för mig. Sen skolan och då också teatern tog slut har jag känt ett sug av att får göra någonting. Jag har därav dansat mycket men även tagit fram mina kladdkritor och färgpennor igen och börjat rita. Inget fint, för det kan jag inte. Jag vill bara få ur mig lite skapande så att säga.

Mogen?

Snart två veckor har förflutit sen jag släptes fri ut i vuxenvärlden. Fram tills nu har jag nog varit en vanlig ungdom i mina bästa år men frågan är om jag inte just i denna stund slits mellan vuxen och yngling.
Det här med schemat, att jag är så fruktansvärt organiserad tyder ju på en viss grad av mognad. Men sanning å säga så håller jag mig inte fullt ut till det, jag gör sakerna som står men kanske några dagar efter planerat. Andra, viktigare grejer kommer imellan, så som att åka och titta på massa gulliga djur i parken zoo med Amanda. Parken zoo var ett försök från min och Amandas sida att komma tillbaka till våra barnrötter, det var trevligt men som Amanda sa så hade nog parken krymt sen hon var fyra.
Det som dock gör mig otroligt vuxen är att jag idag ska luncha. Med en vännina. Något jag aldrig förut gjort, man träffas ju och fikar, eller? Det som talar emot min min mognad i det här fallet är att jag har målat mina naglar knallrosa, barbie rosa. Troligen har jag gjort detta och omedvetet tänkt att det är för att folk inte ska tro att jag sitter där och äter lunch och är vuxen.
Någonting i mig håller på att förändras, sakta men säkert förvandlas jag inombords till en ny uppdaterad Lovisa. Kommer detta att förändra min syn på världen? Kommer jag börja irritera mig på jobbiga ungdomar på stan? Kommer jag att börja städa på mitt rum?
(Jag gillar inlägg som slutar med frågor så att det blir lite mer spännande för er läsare, vad kommer att hända i nästa episod av Lovisas liv...)

Söndag igen

Idag är jag sjuk fastän det är fint väder. Troligen har jag ätit något opassande vilket har lätt till magvärk och illamående. Jag försöker att ignorera att det är fint väder ute, då är det lättare att ligga hemma och titta på tv hela dagen. Men det börjar bli extremt tråkigt att bara ligga och ha ont så nu sitter jag här och muppar istället.
Vad har jag på hjärtat då?
Ingenting speciellt tror jag. Livet flyter på, nu med ett schema och det funkar väldigt bra. Saker blir gjorda så att säga. Även fast ingen annan märker det så är det så det är.
Jag önskar att det skulle regna ute.
Jag önskar att någon kom hem hit till mig och tyckte synd om mig.
Nej, nu är jag trött och ska avsluta detta meningslösa inlägg.
Tack!