Sista Augusti

Jag känner att jag borde skriva något för att imorgon är det höst. Men jag vet inte vad. Därför kommer jag här låte er ta del av en fin sonett av William Shakespear. Den tillägnas Emilie och Amanda som har gjort min sommar lite extra fin.

Skall med en sommardag jag likna dig?
Mer älsklig är du och mer ljuvlig blid!
Majs stormvins för mot vårens knoppning krig
och snabbt förgår en sommars korta tid
För hett kan himlens öga stundom skina,
fördunklad ofta är dess gyllene rund;
i varje skönt skall skönhets källor sina,
naturen växlar ödet slåt var stund.
Din sommar likväl evigt grönska skall,
dess blomstringstid av ingen vinter vet,
dig famnar aldrig dödens skugga kall:
du blommar i min diktnings evighet.

Så länge mänskor andas, ögon skåda,

skall den ha liv och dig med liv benåda

Platt som en pankaka

Hösten körde över mig igår. Det var hårt och svårt och jag grät en tår. Men idag känns det bättre, troligen var det så att igår kunde det inte ha blivit värre.
Jag fick helt enkelt panik, allting kom på en gång. Bara sådär och jag hann inte med att smälta allt. Det är svårt för en föredetta dagdrivare att ta in så mycket på en och samma gång.

Det som hände var att jag var redan väldigt nervös igår eftersom att jag idag skulle gå på en utbildning för mitt nya jobb på grönfred. Det skulle bli massa fakta, nya människor och nya rutiner. Så på kvällen skulle vi träffa Kristina och prata om teatern i höst och jag hade inga förväntingar riktigt men jag hade inte förväntat mig att vi skulle få manus bara sådär pang på. Men det fick vi och det ska läsas igenom några gånger tills på tisdag. Så jag får lite panik. Inte så farligt men lite.
Och så blir det sådär sen när man kommer hem ni vet att då kommer man på att man måste ha panik för tusen andra grejer också. Typ att jag inte hade fixat skattepapper, att jag inte har bokat biljetter till jesus kristus superstjärna, att jag inte hade betlat skolkatalogen, att jag inte har några pengar, att världen håller på att gå under och att jag snart måste låna en ny cd-bok.

Så allt detta blir för mycket och jag ligger platt som en pankaka på mitt golv och känner att det här kom alldeles för snabbt.

Idag känns det som sagt var bättre. Utbildningen gick bra fastän det är mycket att smälta såhär på kvällskvisten. Jag har så smått börjat försöka mig på manuset. Jag har slutat oroa mig för alla små saker.
Skönt det var att få säga det, tack för att ni lyssnade. Nu ska jag göra te, sätta på radion och sticka en mössa.

79 dagar

79 dagar, det är ungefär 11 veckor. Nästan tre månader alltså.
Så länge har jag nu dagdrivit. Vad har jag gjort då? Vet inte riktigt vart dagarna har tagit vägen, men när jag tittar igenom min kalender finns det något inskrivet varje dag.
Jag har träffat nya vänner och gamla vänner.
Jag har spelat spel och spelat gitarr.
Jag har badat och suttit ute i regnet
Jag har sett teater, sång, dans och fotboll.
Jag har städat och jag har stökat ner.
Jag har varit på biblioteket och på IKEA.
Jag har ätit och druckit mat och dryck av alla dess slag.
Jag har åkt på utflykter och varit hemma i Stockholm.
Jag har dansat rumpan av mig och suttit still.
Jag har gjort det jag har velat för dagen.
Jag har älskat att få göra vad jag har velat denna sommar och njutit av att det inte har funnits någon plikt som har kallat.
Men nu är den tiden över. På torsdag börjar en ny fas i mitt liv. Jobba fem dagar i veckan fasen. Jag ser framemot den, det ska bli kul att få göra något nytt. Det ska bli skönt att ha en rutin.
Jag tycker om hösten.

Batmanfilmen

Bakgrundsfakta: Det är torsdag och Ersson, Bj och jag har under dagen pratat om att gå och se Batmanfilmen klockan 21, detta har dock blivit avblåst. Jag sitter med min far på tunnelbanan påväg in till stan från en fotbollsmatch och Ersson och Bj befinner sig vid odenplan efter en danskurs.
Klockan är 20.46 då min telefon ringer.

Lovisa: Hej!
Ersson: Är du hemma?
L: Nej jag sitter på tunnelbanan påväg in till stan.
E: GÅ AV!! Vi ska se Batman filmen!

Vi bestämmer träff utanför Sergel biografen, jag kommer fram först och står och väntar på mina vänner. Tittar på vilka filmer som går och hittar inte Batmanfilmen.
Ersson och Bj kommer inspringades ca 20.55, jag säger att jag inte hittat filmen och ett tjatter bryter ut oss imellan.

Bj: Men vad gör alla människor här om inte Batman filmen går, vad ska dom se?
Ersson: Den måste ju gå, alla mina kompisar har sätt den.
Lovisa: Det kanske var smygpremiär.
B: Vad ska alla människor se? Det finns väl inget annat att se än Batman!
E: Va fan den måste ju gå!!
(och så vidare i några minuter tills...)
L: Okej men vi köper biljetter här och så springer vi till Söder och ser den där!
B och E: OKEJ!

Bj ställer sig i kö och jag och Ersson går och kollar bioprogramet för Söder. Men likt förbannat verkar den inte gå där heller. Vi letar och vi letar men hittar ingen Batmanfilm.
DÅ ser jag en affisch, på den står en fladdermusman och ovanför honom står det The Dark Knight.

Lovisa och Ersson: Den heter inte batmanfilmen, den heter The Dark Knight!!

Så tillslut, efter att ha gjort bort oss för hela biografen så får vi se vår efterlängtade batmanfilm. Den började inte förän 21.10 så vi hann till och med gå och handla godis i lugnan ro.

Två middagar

Den senaste tiden har jag haft två väldigt trevliga och speciella middagar som har varit något utöver det vanliga. Ni ska få ta del av dessa.

Middag nummer 1: Hemma hos familjen Dahllöf
Det är söndag, ute faller regnet från en tung och mörk himmel. Det gör inget för hemma hos familjen Dahllöf är det varmt och fint. Jag och Amanda sitter på hennes säng och stickar, pratar om framtiden och hur spännande livet är. I vardagsrummet hörs småsyskonen som (av ljuden att dömma) spelar något sorts tv-spel och i köket sitter den duktiga mamman Agneta och sorterar papper.
Det visar sig att jag är den enda som inte ätit middag, men Agneta gör i ordning lite kvällsmål med mackor och te i alla fall. Alla sitter ner vid bortdet och jag känner mig som att jag har levt i familjen i hela mitt liv. Det är liv och rörelse fast inte stökigt, mer livligt på ett väldigt mysigt sätt då mat skickas fram och tillbaka, ägg skalas och bröd rostas.
Ute faller regnet men inne skiner solen.

Middag nummer 2: Hemma hos Leo
Det har varit en lång dag. Jag, Bj, Ersson och Leo har varit på dansföreställningen Balettakademin 50 år som tog sin tid då det regnade och föreställningen avbröts stup i kvarten. Alla känner sig otroligt trötta och vi kommer på att en av anledningarna är för att ingen av oss har ätit middag. Då många av oss hade ont om pengar bestämmer vi oss för att åka hem till Leo och baka pannkakor.
Vi skyndar oss att handla om gå hem där det gäller att vara snabba med pankisarna för att vi känner att humöret håller på att falla på oss alla. Bordet dukas, ljusen tänds och tillslut sitter vi där och får i oss pannkakorna med sylt och glass. Det smakar gudomligt.
Och jag mår så bra, vi njuter av maten och pratar om maten. Det var så fint att vi sitter där och beter oss som att det händer varje dag att vi sitter där och äter mat fastän det var superlänge sen vi träffades.

Världens längsta söndag

Det här med söndagar... Jag tror att dom är viktiga i mitt liv. Vet inte om jag har beskrvit min söndagskänsla förut i bloggen men jag gör det igen.
Svårt att beskriva känslor men jag ska försöka. Det är lite som att allt är grått inne i mig på söndagar, det spelar ingen roll vad jag gör, måndagen kommer vara där nästa dag vare sig jag vill eller inte. Men jag tycker inte på söndagen att det är synd att måndagen ska komma eftersom jag för det mesta har tyckt om skolan. Ändå så är söndagskänslan en ledsen känsla, eller en nedstämd känsla kanske jag ska säga. En känsla där det känns som att veckan har gått för snabbt och livet rusar fram i fart man inte kan kontrolera, på söndagar får man tid att tänka på sånt. Jag tycker om söndagar.
Nu har jag söndagskänslan i kroppen var och varannan dag. Jag tror att det är för att jag vill att hösten ska sätta igång. Jag längtar till så många saker som ska börja.
Det jobbiga är att jag längtar till massa saker som inte ska börja också. Jag rensar på mitt rum och hittar saker från mina tidiga år i skolan. Det längtar jag till som fan. Så mycket att jag funderar på att titta när dom börjar skolan på Eddagård och gå dit och vara där ett tag. Jag längtar tillbaka till innebandyn, att få gå in i varma idrottshallar flera gånger i veckan under den kalla hösten är underbart.
Pust, livet är hårt när det går fort.

Kvinnorna jag lever med

Onsdag, klockan är strax efter 10 på kvällen. Min mamma och jag sitter i vardagsrummet då min lillasyster 16 år kommer in.
Lillasyster: Mamma titta på mig!
Mamma: Mm... (tittar ner på sin stickning)
Lillasyster: Kolla vad högt jag kan sparka! (sparkar upp i luften, inte särskilt högt om ni frågar mig) Högt va!?
Mamma: Aaa, jättehögt... (noll entusiams, tittar ner på stickningen)
Lillasyster går stolt ut ur vardagsrummet.

12-timmars sovet

För mig som van dagdrivare så blev veckan rätt tuff. Arbete onsdag, fredag och lördag. Jag ska inte klaga, jag tyckte att det var trevligt att få arbete men icke desto mindre var veckan tuff. Då jag även har en ihängande förkylning i kroppen.
Igår när jag kom hem vid 19-tiden så hade jag ont överallt, både i muskler, huvud och hals. Jag åt, tittade på en film men sen så skrek min kropp "GE MIG SÖMN". Jag sa inte emot och gick och la mig klockan 21.00 Sen sov jag fram till 10 morgonen därpå, alltså idag.
Jag tänkte att det där behövde min kropp, för jag vill att ni ska veta att även fast jag är dagdrivare ställer jag klockan på vardagar, går upp vid 8-9 varje morgon för att inte sova bort dagen. I vilket fall som helst fick jag nu sova länge och väl.
Jag drömde om att jag vill göra om mitt rum, troligen påverkad av Hanna som gör om som fan och familjen som varit på IKEA och handlat. Jag vill också åka till IKEA och handla, typ ljus och fina grejer. Kanske för att det håller på att bli höst, troligen därför. På tal om det så tror jag inte på hösten ännu, det kommer komma mer sommar.
Idag ska bli en rolig dag, en bra söndag. Jag ska på bio och se Mamma Mia och sen ska jag nog på teater ikväll. Jag ser framemot idag.

Existens minimum

124 kronor i plånboken.
+Lite under hundringen på kortet.
=Väldigt väldigt lite pengar.

Jag tänkte att inte fan ska man vara bitter för det. Vad behöver jag pengar till just nu? Typ ingenting. Att se det som en utmaning blev grejen för mig, det fanns helt enkelt inga andra altenativ än att leva fattigt. Planera varje inköp och tänka efter noga.

Så kommer jag hem och min far säger att man ska få tillbaka på skatten denna vecka, jag går in på mitt konto och upptäcker att det är fullproppat med pengar. Och även fast det kändes som en lättnad så blev jag lite ledsen. Jag kan nu inte länger snylta på andra och skylla på att jag inte har några pengar. Jag kan inte ta ursäkten "Nej jag har tyvärr inte råd" om jag inte ville följa med på något.

I och för sig har jag inte så mycket pengar att jag kan leva väldigt överflödigt och funderar därför på att ta ut en hundring och sen leva på den tills jag får lön den 15nde. Se om det går, jag vill ha utmaningen.

Pojkar eller män

Emilie är en av mina äldsta vänner, inte på det sättet att vi har kännt varandra länge utan att hon har några år mer än mig på nacken. Det ryktas om att hon är någonstans runt 27-30 år gammal. I början trodde jag att hon var 21 men jag har nu genom Emilie lärt mig att först är man 19 och sen fyller man 27, det betyder alltså att jag inom en snart framtid också kommer att börja med 30-års krisen.
I vilket fall som helst finns det mycket positivt med att ha en vän som är 27, hon har en egen mysig lägenhet som man kan hälsa på i, hon jobbar på en hälsokost så att man kan be om råd och få rabatt och så är hon väldigt smart, livserfaren så att säga.
Igår så var jag och hälsade på henne i hennes mysiga lägenhet, vi åt gott och pratade mycket om livet. Så kom vi in på det här med killar, jag försöker nämligen att para ihop henne med en fotbollsspelare men hon har lite svårt för att bli kär i killar bara för att dom är snygga. Emilie säger då något som är bland det bästa jag har hört från henne på länge.

"Fotbollsspelare är som pojkar som ser ut som män. Jag vill ha män som ser ut som pojkar!"

Det gav ett gott skratt. Och förlängde alltså mitt liv med några minuter.
Men det är sån Emilie är, hon förlänger liv men sina fina ord.

Varmare i regnet

Det var en man som började prata med mig idag på tunnelbanan. Inte bara en mening, vi pratade hela vägen från T-centralen till Sundbyberg.

Nu kanske ni tänker "Va? I Sthlm? Det är ju helt otroligt, här pratar vi väl inte med varandra?".
Och jag svarar "Ja, detta hände i Sthlm men inte var det en Sthlmare som pratade med mig, så än finns inte mycket till hopp om att vi har tinat här."

Mannen som började prata med mig var nämligen relativt ny i Sverige och Sthlm, han hade bott här i två år och tidigare spenderat tid i Spanien, men tydligen inte hela sitt liv. Jag fick aldrig reda på vart han kom ifrån från början eftersom det fanns en såkallad språkbarier mellan oss. Han kunde inte väldigt bra svenska och heller inte väldigt bra engelska. Detta gjorde ingenting, vi pratade om fotboll mestadels. Lite om liven vi levde. Det var en av dom finaste händelserna på länge. Jag blir så fruktansvärt glad när jag pratar med folk som jag inte känner för det händer så sällan.

Jag tänker nu igen (jag har tänkt det många gånger förut) att varför pratar vi inte mer med varandra här? Det blev ju en väldigt trevlig tågresa istället för att jag sitter och tänker på sorgsna saker. Jag ska försöka igen (jag har försökt många gånger förut) att börja prata folk som jag inte känner. Det är svårt, hur börjar man? Hur fortsätter man? Hur avslutar man?

Samtalet med mannen började med att han kommenterade min hammarbytröja. Sen var vi igång, som sagt var blev det mycket fotboll. Avslutade gjorde vi när jag skulle gå av tunnelbanan och då sa jag "Hejdå, ha det så bra", han sa bara "Hejdå!"

Ska vi inte alla försöka lite mer? För ett finare och varmare samhälle?

Vardaghjälte?

Igår hände något utöver det vanliga. Jag var påväg till Bromma där jag skulle besöka min ensamma vän Caroline. Jag sätter mig på buss 113. Vi åker förbi allén men sen händer det konstiga, bussen svänger av mot duvbo och rissne, så som 119 gör.
Folk börjar viska i den relativt fullsatta bussen. Jag tänker att han svängde fel och gör väl en helomvändning i rondellen. Men det gör han inte utan fortsätter raktfram. Folk börjar viska mer men ingen har en tanke på att säga till honom. Jag som sitter nästan längst bak får masa mig fram, förbi en massa människor.
"Det här är väl 113?" säger jag
"Jaa" säger busschaffören
"Har du inte kört lite fel då?"
"Nejnej"
"Jo, den här ska åka över Mariehäll och bort mot Bromma"
"Jaja!! Juste!!"
Busschaffören klappar mig på armen som tack och jag går tillbaka till min plats. Folk frågar om han hade kört fel och jag ler och nickar.

Om det här hade varit ett fint land men fina förstående människor så hade historien slutat här. Jag hade känt mig nöjd med min insats och folk hade varit lyckliga. MEN ICKE!!
Det som händer är nämligen att vi är på en väg som det är iprincip omöjligt att vända på, vilket gör att bussen måste åka långt för att hitta en bra vändningsplats. Jag förstår honom och tänker att han får ta den tid han vill för att vi säkert ska komma tillbaka till 113 rutten.
Men så tänkte inte alla. Speciellt inte tanten framför mig. Det här upprörda viskandet börjar igen och tanten börjar rikta sin ilska mot mig. Som att jag var den onde Tengils högra hand och att det är jag som bär ansvaret för att bussen åker fel. Hon börjar alltså fråga ut mig om vilken väg vi åker på och vart fan vi ska. Jag känner mig inte alls lika nöjd med migsjälv längre utan snarare lite rädd och ledsen.

När jag tänkte på händelsen i efterhand så är det klart att ingen vågade gå fram och säga till att vi åkte fel. Jag tyckte att jag gjorde en snäll sak men får skit för det. Varför är det så? Jag fick en koppling till det fruktansvärda som höll på att hända oss och då är det såklart mig man blir sur på. Om man blandar sig i andras problem blir det automatiskt ens egna.
Men jag tänker fan inte sluta vara vardagshjälte. Nästa gång hoppas jag att folk blir lite mer glada, annars tänker jag ställa mig upp och skrika "ALL MAKT ÅT TENGIL, VÅR BEFRIARE!!!" Då jävlar kan dom små fega svenskarna få något att tänka på.