Platt som en pankaka

Hösten körde över mig igår. Det var hårt och svårt och jag grät en tår. Men idag känns det bättre, troligen var det så att igår kunde det inte ha blivit värre.
Jag fick helt enkelt panik, allting kom på en gång. Bara sådär och jag hann inte med att smälta allt. Det är svårt för en föredetta dagdrivare att ta in så mycket på en och samma gång.

Det som hände var att jag var redan väldigt nervös igår eftersom att jag idag skulle gå på en utbildning för mitt nya jobb på grönfred. Det skulle bli massa fakta, nya människor och nya rutiner. Så på kvällen skulle vi träffa Kristina och prata om teatern i höst och jag hade inga förväntingar riktigt men jag hade inte förväntat mig att vi skulle få manus bara sådär pang på. Men det fick vi och det ska läsas igenom några gånger tills på tisdag. Så jag får lite panik. Inte så farligt men lite.
Och så blir det sådär sen när man kommer hem ni vet att då kommer man på att man måste ha panik för tusen andra grejer också. Typ att jag inte hade fixat skattepapper, att jag inte har bokat biljetter till jesus kristus superstjärna, att jag inte hade betlat skolkatalogen, att jag inte har några pengar, att världen håller på att gå under och att jag snart måste låna en ny cd-bok.

Så allt detta blir för mycket och jag ligger platt som en pankaka på mitt golv och känner att det här kom alldeles för snabbt.

Idag känns det som sagt var bättre. Utbildningen gick bra fastän det är mycket att smälta såhär på kvällskvisten. Jag har så smått börjat försöka mig på manuset. Jag har slutat oroa mig för alla små saker.
Skönt det var att få säga det, tack för att ni lyssnade. Nu ska jag göra te, sätta på radion och sticka en mössa.