21

Jag har börjat umgås en del i grupper med många vuxna människor som vet en massa saker. Det är otroligt skönt. Jag skulle till och med kunna säga att jag älskar det.
Idag var jag på en utbildning i Modernt Kampanjarbete. Bara massa vuxna som kunde mycket och var engagerade. Jag behöver bara sitta och lära mig.

Det har å hela taget varit en underbar dag idag.
Jag var på utbildningen, tog en promenad i stan och åt sedan soppa på en uteservering (den 30 sept, fatta vilket fint väder det ändå är). Kom hem och pluggade lite, ut och sprang och nu sitter jag här och ska plugga lite till. Sen är det säsongsstart av Greys Anatomy ikväll. Bättre onsdag kan det nästan inte bli!

Fasen!

Det första jag tänkte när jag vaknade imorse var att ikväll måste jag, än en gång pina mig igenom 45 minuter av ren och skär skräck. Varför?
Jo, för två veckor sedan satt jag och Karolina uppe och funderade på hur vi skulle börja runda av våran söndagkväll. Två alternativ fanns i våra ögon. Det första var den nya polisfilmsserien på tv4, det andra var Mannen under trappan på kanal1. Vi valde det senare alternativet för att polisfilmen på tv4 var så förbannat lång, detta val fick vi sedan ångra.
Ingen av oss kunde gå och lägga sig efter denna hemska serie så vi var tvugna att sitta uppe och kolla på skittv. Vi svor att aldrig se serien igen.
Förra veckan bestämde vi oss således för att se polisfilmen, den historien slutar med att vi skrattar och gråter om vartannat för att det är dubbat och dåligt. Och eftersom Mannen under trappan inte börjar förän 21.15 så har vi inte missat något när vi bestämmer oss för att byta. Ännu en gång gjorde vi ett dumt val. Karolina svor att hon aldrig skulle se serien igen. Jag insåg att vi va fast.
Så ikväll är det inte mycket till val. 21.15 kommer vi sitta där och hoppas att dom där 45 minuterna ska gå snabbt så att vi blir av med skiten (det är trots allt bara två avsnitt kvar). Härda ut är det som gäller.

Teater

Denna veckas tema i skolan är Konst och provokation. Jag sitter och läser artiklar om konstnärer som provocerar samhället för att få en förändring. Jag blir så inspirerad att jag vill hoppa upp från kökssoffan och springa ut i världen och inte sluta springa förän någonting har hänt. Om ni förstår vad jag menar.
Jag vill in i teatern igen. Jag vill skapa och påverka. Nu nu nu!!!

Här är en av texterna jag nu på morgonen har läst, snälla ta er lite tid och läs den! För det är sista meningen som är den finaste (skrolla nu inte ner och läs bara den sista meningen, läs hela!)


Augusto Boal
Meddelande på världsteaterdagen 2009
Alla mänskliga samhällen liknar teater i vardagslivet, och vid vissa speciella tillfällen skapar
de teater. De liknar teater i sin sociala organisation, och de skapar teater som den ni är här för
att se.
Även om det sker på ett omedvetet plan, så är relationer mellan människor strukturerade som
teater: användningen av rum och plats, kroppsspråk, ordval och tonfall, konfrontationer
mellan idéer och känslor – allt som vi gör på scenen, gör vi också i våra liv: vi är teater!
Bröllop och begravningar är teater, men det är också vardagliga ritualer, de som är så
välbekanta att vi inte är medvetna om att de är teater. Stora festligheter är teater, men också
morgonkaffet, att hälsa på varandra, skygga förälskelser och passionerade konflikter, en
riksdagssession eller ett diplomatiskt toppmöte – allt är teater.
En av de främsta funktionerna hos vår konstart är att skapa medvetenhet om vardagens teater,
den där skådespelarna är sina egna åskådare, där scenen är salong, salongen scen. Vi är
artister allesammans: genom att spela teater lär vi oss att se det som uppenbarar sig för våra
ögon, men som vi inte förmår se därför att vi är så ovana vid att betrakta det. Det välbekanta
blir osynligt – men att skapa teater är att kasta ljus över den scen som är vårt vardagsliv.
I september förra året drabbades vi av en teatral uppenbarelse: vi trodde att vi levde i en trygg
värld. Visst, krig, folkmord, massakrer och tortyr existerade, men det var i fjärran,
ociviliserade trakter, vi levde i trygghet, med våra pengar placerade i en respektabel bank eller
i händerna på en pålitlig börsmäklare. Nu fick vi höra att de pengarna inte existerade, att de
var virtuella, en bedrövlig fiktion av några ekonomer som själva varken var virtuella eller
pålitliga eller respektabla. Allt var bara dålig teater med en sorglig intrig, där några tjänade
mycket och många förlorade allt. Politiker i de rika länderna höll hemliga möten och kom ut
med magiska lösningar. Vi, offren för deras beslut, fick fortsätta att vara åskådare, längst bak
på översta raden.
För tjugo år sedan satte jag upp Fedra av Racine i Rio de Janeiro. Dekoren var enkel: på
golvet kohudar, runt omkring bambu. Innan föreställningen började sade jag till mina
skådespelare: "Dag för dag har vi byggt upp en fiktion – den slutar nu. När ni går igenom
bambuväggen, ut på scenen, har ingen av er rätt att ljuga. Teater är den fördolda sanningen."
När vi ser världen bortom det som vi har för ögonen, ser vi förtryckare och förtryckta, i alla
samhällen, inom alla etniska grupper, klasser och kaster; vi ser en orättvis och grym värld. Vi
är tvungna att uppfinna en ny värld, för vi vet att en annan värld är möjlig. Men vi måste
bygga den nya världen med våra händer: genom att gå upp på scenen, både på teaterns
scengolv och i livet.
Ta del av den teater som nu kommer att börja – sedan, när ni är hemma igen med era vänner,
så skapa själva era pjäser. Ni kommer att få se något som ni aldrig har kunnat se förut: det
som ni har för ögonen. Teater kan inte bara vara ett evenemang – den är en form av liv!
Vi är alla skådespelare, och att vara medborgare är inte att leva i samhället: det är att förändra
det.
Översättning Leif Janzon

Snickarbyxor

Idag var det tänkt att jag skulle plugga. Men jag hade inte gjort upp något schema så då gick allt åt helvete. Jag orkar inte sitta inne och plugga när det finns massa saker att göra. Så jag bestämde mig för att göra istället.

Så jag tog på mig mina snickarbyxor, eftersom att har man snickarbyxor på sig så gör man. Det är jag fullkomligt övertygad om. Sen tog jag en cykel så att det skulle gå snabbt att göra. För det går snabbt om man cyklar.

Nu har jag skrivit ut afficher och cyklat runt och satt upp dom över hela Solna/Sundbyberg. Jag var även på biblioteket och insåg att dom har bokat in oss i väääärldens tråååkigaste rum, så jag har mejlat och bett dom att ändra.

Sen kände jag att lite plugg måste göras, så nu är jag hemma för att hämta plugget och sedan fortsätta cykla ett tag till, hitta lite garn och dylikt för att sedan slå mig till ro och "plugga" hemma hos föräldrarna. Vi får la se hur det går.

Se dessa starkas arma barn

som inga kläder har.
Eller?
Ett stort problem vi har idag är att kläder är så fruktansvärt billigt. Det gör att, i vilket fall jag tror att jag behöver kläderna just för att dom är så billiga. Fel fel fel! Jag har alldeles för mycket kläder i min garderob, skulle kunna rensa ur hälften och behöver absolut inte köpa mer.
Efter en miljödisskusion i lördags blev allting mycket tydligare för mig. Det räcker inte med att jag sorterar mjölkförpackningar och släcker lampor. Jag måste sluta konsumera för miljöns skull.
Så idag när jag ringde Amanda frågade jag om hon ville ha en utmaning, hon sa ja. Allting vi handlar i klädväg måste godkännas av den andra först. Och jag tänker inte vara nådig, Amanda kommer verkligen behöva arrgumentera om varför hon behöver sina strumpebyxor och jag hoppas att Amanda är lika hård mot mig. Vi kommer alltså behöva tänka igenom allting mer än en gång, det kommer vara en prosses att behöva ringa till varandra och det går inte att impulsköpa, kanske finns det också möjligheter att låna eller byta med varandra om någon börjar tröttna på sin garderob. Studenter som vi är kommer vi även spara pengar. Alla vinner, ingen förlorar skulle jag vilja säga!

Furan och Råsundavägen

Idag gick det bättre på jobbet, det var roligare än förra veckan. Och vet ni varför? För att jag har tänkt alla varor jag har fått har varit födelsdagspresenter. Det blir så mycket roligare då. Så "ja må jag leva" har varit dagens soundtrack. Även fast mina kollegor samt kunderna tycker att jag är dum i huvudet så gör det inget, jag blir glad.

På tal om kunderna; alla affärer på hela Råsundavägen handlar hos oss. I alla fall nästan. Jag var inne och beställde en helryggsvärmefilt idag på affären mitt emot, han som ägde den handlar hos oss. Alla närligganderesturanger handlar hos oss och såklart handlar alla killar från Cyklig hos oss. Det är roligt, jag hälsar nästan på alla jag stöter på här i trakten nu för tiden. Ibland är det kul, ibland mindre kul

Malmö internat 1

Mina tankar från 6-8 sept.

Rasmus
Jag blir välkomnad på Stationen av en nybliven Malmöit och sedan omhändetagen av denne underbara människa under hela min vistelse. Han såg till att jag alltid hade mat i magen, att jag sov gott och att jag kom fram dit jag skulle. När jag på måndagen var lite orolig över att jag inte skulle hitta till skolan (även fast vi dagen innan hade gått vägen för jag skulle lära mig) så ringer Rasmus till mig strax innan 9 för att kolla att jag kommit fram ordentligt.
Inga-Linn
Rasmus fantastiska rumskompis. Hon är en sån där person som man inte behöver kallprata med, vi struntade helt i att prata om vad vi pysslade utan bara pratade om vad som föll oss in.
Deras gemensamm hem
I lägenheten på Almtorget 2 rådde ett sånt lugn och sån respekt. Det var så skönt att få landa där efter dom häktiska dagarna i skolan. Det var naturligt att prata med små bokstäver och det fanns inga krav eller måsten.
Skolan
Som sagt var, häktiska dagar var det. Mycket föreläsningar och mycket sittande men det var givande. Och det finns många härliga klasskamrater att få diskutara med. Känns skönt att få ha träffat dom och även få lite bättre grepp om utbildningen.
Staden
Jag tror inte riktigt att det är en riktig stad. Jag tror att det är typ som Hogwarts, att gatorna byter riktning medans man går på dom. MEN jag lärde mig hitta rätt bra denna gången, kunde gå lite själv utan att tappa bort mig helt. Det jag är mest stolt över är att jag gick hela vägen från Almtorget till Teaterhögskolan.
Maten
Det är billigt att äta mat i Malmö. Det är också roligt att handla mat i Malmö. Jag köpte bland annat ägg i påse, en macka för 1,50 och en måltid på resaurang (typ) för 35 kronor. Så finns det massa häftiga matbutiker där man inte känner igen ett enda varumärke. Fantastiskt!

Ja, fint var det.

Rullandes, sakta och lungt

Jag sitter på tåget från Malmö, i min stora, feta förstaklass stol. Jag är helt totalt slut. Det har varit tre underbara dagar och jag har mått väldigt bra men mycket info och en stor ny stad att försöka hitta i (vilket i princip är omöjligt). Jag tänkte att jag ska försöka skriva en mer detaljerad plan över hur jag haft det imorn, men nu är jag för trött och ska titta på film samtidigt som jag dricker massa kaffe (för att få ut det mesta av min förstaklass vistelse).

Bara en sak till; vi får se om jag någongång kommer fram, tåget var en halvtimme försenat för det var strömavbrott i Köpenhamn, alldeles nyss rullade vi, sakta och lungt som chaffören uttryckte det för att vi har andra tåg framför oss. Nu är det ett tåg med lokskada framför oss så vi står still. Alla suckar utom jag, jag gillar att åka tåg. Så har jag tydligen blivit en viktig person som får massa mejl som måste läsas igenom, det kan jag fördriva några timmar med. Jag förstår inte när detta hände, att det inte bara var massa reklam på mejlen utan saker jag verkligen måste ta till mig. Jag tycker att det är lite jobbigt, gillar inte att läsa mejl.
Nej men nu ska jag sluta skriva, det här håller inte.

Jag drar till Malmö

Sitter på tåget, påväg ner till Malmö. Har åkt i snart en timma, 3½ timma kvar.
Som ni vet så älskar jag att åka tåg, en sak skrämmer mig dock. Det är när tåget åker åt fel håll. När man åker till Malmö åker tåget åt fel håll. För jag tänker såhär; ska då bort från Sthlm åker du alltid, oavsätt vart du ska åt Bålsta hållet, alltså förbi Sundbyberg och så vidare ut mot det stora landet. Men Malmötåget åker åt andra hållet, mot södertälje. Jag förstår detta, vi ska söder ut, tåget åker mot södertälje men det är någonting som tar emot. Det känns nämligen som att vi kommer åka rakt ut från Sverige, alltså bara rakt öster ut. Därför är jag lite rädd. Men det ska nog gå bra den här gången också.

Jag är lite nervös, över att åka till Malmö. Inte lika nervös som jag var förra gången jag skulle dit och inte visste vart jag skulle bo eller vart skolan låg. Nu har jag Rasmus som väntar och en hel eftermiddag att lokalisera mig. Det kommer ändå bli lite läbbans, träffa alla klasskompisar och så. Men jag fick ett armband av Amanda igår, det är gjort av kablar eller vad det heter, sånt som sitter innuti sladdar. Jag tänker att blir jag nervös och inte vet vad jag ska säga kan jag bara visa upp mitt fina armband och prata om det en stund. Det är grönvitt så jag kan också nämna att jag hejjar på Hammarby och där är samtalet igång.

Nu ska jag äta frukost och forsätta titta på The young ones.

Min rädsla

Jag är rädd för bomber. Jag vet inte vart denna rädsla kommer ifrån men jag skulle gärna vilja bota den.
För några år sedan så blev jag rädd så fort det knäckte till under fötterna när jag var ute och gick, jag trodde att jag hade utlöst någon form av donator. Nu känner jag inte så lika ofta, rädslan har omvandlats och jag tycker nu att det är obehagligt med lämnade väskor, vantar eller annat som inte ska ligga själv ute på allmän plats.
Rädlan har även flyttats till jobbet.
Tisdag kväll. Det är någon som har glömt sin DraMaten, mitt i butiken. Inte vid dörren utan mitt i butiken. Jag vägrar att röra i väskan, den får stå där den står och jag försöker att hålla mig på replängds avstånd.
Torsdag morgon. Jag är själv nere på lagret, en okänd telefonsignal börjar ringa. Jag känner i fickorna och har ingen telefon på mig. Jag försöker att lokalisera vartifrån ljudet kommer och snart är jag framme vid paketen. Det ligger alltså en mobil i ett av paketen. Varför skickar någon ett paket med en mobil utan att stänga av mobilen?!? Och vem fan är det som ringer?!
Någon som har något förslag på hur jag ska mota denna rädsla?

KarolinaKarro

Nu är det höst! JAAAA!
Det betyder ny rumskompis!! (och även massa andra mysiga saker som mössor och ljus men det vet ni redan om).
Så nu måste jag städa och vattna blommorna. Det känns lite som att jag ska göra mig redo för ett bröllop eller nåt, att jag måste sälja in mig själv så att hon kommer att vilja stanna.