Teater Rani

Sluta springa

Jag har någon form av oro i mig. Eller jag är lite orolig inuti. Det bökar och bånkar inom mig och som vanlig är det svårt att sätta ord på det. 

Jag tror att det beror på att det snart är sommar. Och att det kändes som igår det snart var sommar förra gången. 

"hey, stop livet, kan du inte sluta att springa så förbannat snabbt" tror jag att mitt inre hade sagt om det  hade pratat. 

Egentligen så är jag inte alls missnöjd med det som är nu. Den sommar som väntar och även den höst som väntar ser jag fram emot. Det är bara det satt saker förändras så väldigt mycket nu att jag inte hinner med. 

Utomhusmat

Jag sitter på jobbet, rasten får gå åt till att låna datorn.
Jag har stått i kassan hela förmiddagen. Folk kommer in i klänningar och utan jackor, dom handlar grillkorv, frukt, bullar, plastglas och allt du kan tänkas använda utomhus.
Jag pratade med en dam som skulle förstäda med föreningen om att det är så värt att ha en lång, kall och helvetisk vinter för att få det här. Få känna hur energin sprudlar inom en för att det är varmt och soligt.
Jag slutar jobba om 3 timmar och 50 minuter. Då ska jag ut. Bara ut och vara ute. Tills mörkret skiljer oss åt.

Hallå världen

På lunchrasten idag pratades det om ett tv-program som jag inte hade en aning om vad det var. Detta var tydligen lite upprörande då programmet var väldigt bra och "alla vet väl vad Ballar av stål är". Jag visste inte. 

Anledningen till att jag inte vet är att igår var första gången på två veckor som jag satt och tittade på tv. Jag har inte hunnit innan och om jag någon gång haft tid att sitta ner har jag lyssnat på radio. Jag har nu, efter två veckor intensivt arbete kommit tillbaka till världen. Om så bara för en liten stund då jag troligen kommer försvinna in i jobbvärlden snart igen så är jag tillbaka. Bara att kunna sitta vid en dator mer än i 30 minuter (tiden man får sitta på bibliotekets dropin datorer) känns som en lyx. 

Jag ska också få lagad mat idag. Hemma. 

Det här känns skönt och jag ser fram emot sommaren då detta ska bli min vardag! Inget spring hit och dit, jag ska förutom jobbet på furan bli dagdrivare igen! 

Två systrar och Marie

Måndag morgon. Jag vaknar och är helt tom och ensam. Det känns som att någon har kastat in mig i en frys och vägrar att släppa ut mig. Jag går till jobbet och gråter hela förmiddagen, ibland kom det tårar på utsidan men jag försökte att hålla dom inne. Jag är ledsen för att jag återigen förstår att allting har ett slut. 

Teater Rani har varit en del av mitt liv sedan januari, medborgarhuset i hägerstensåsen har jag spenderat otaliga timmar i och Två systrar och-mauset har jag klottrat ner med en hel massa scenerier. Så var det bara slut. Efter en hel veckas föreställningar städade vi i söndags ur teatern och gick hem utan att kunna säga vi syns imorgon. 

Nu vet jag att det bara är en fas som är över, vi i teater Rani kommer att ses igen. Silje har jag redan träffat två gånger och Niclas en, då har det bara gått två dagar sedan i söndags. Och jag är fruktansvärt stolt över allt arbete vi har lagt ner på detta projekt och det känns fint att ha varit med i detta och jag hoppas innerligt att det blir flera projekt. Så ledsamheten gick snabbt över. 

Ändå kan jag inte låta bli att känna hjärtat som hugger till när jag står i tvättstugan och tänker "jag kan inte tvätta på torsdag för då är det Rani men på... jo juste, jag kan tvätta på torsdag".