Antingen eller

Jag har två saker jag kanske tänkte skriva om.

Antingen skriver jag om att jag igår för första gången såg ett lopp på solvalla. Det inlägget skulle kanske se ut såhär:
Det var så varmt inne i kiosken att både jag och Suzzie höll på att svimma av. Det var därför livsnödvändigt för mig att ta med en korv och ett glas vatten och sätta mig på trappen utanför för att få lite luft. Som tur var kom jag mitt till ett lopp. Först så sprang alla hästar i små cirklar, jättesmå cirklar. Sen sa en gubbe i högtalarna att det var dags för start och började räkna ner. Jag tänkte "Varför kan inte hästarna stå stilla när dom starta?" Sen sprang dom, i den stora cirkeln. Då såg man dom typ inte för att dom var så långt bort, sen kom dom supernära och då såg man att nummer 7 ledde. Sen fick jag tråkigt och gick in.

Eller så skulle jag skriva om att jag inte vill vara vuxen längre, det skulle nog se ut ungefär såhär:
Jag är så jävla trött på att vara ansvarsfull och söka jobb och ha koll på pengar och arbeta. Jag vill vara ung och full. Hela tiden. Jag skulle vilja börja gymnasiet igen. Där får man vara ung och full kan jag tänka. Ung och full men bo i egen lägenhet.

Både inläggen är ju ganska meningslösa. Jag borde nog inte ha skrivit nåt.

Sjuk igen

FAN!! vill jag bara skrika så att alla hör. Jag kan tycka att det är okej att vara sjuk en gång på en sommar, dock är magsjuka inte det jag skulle välja men om världen nu ville att det skulle vara magsjuka för mig så visst! Men nu, såhär endast en vecka efter tillfrisknande så har jag drabbats av en jävla förkylning.
Igår så förnekade jag det, stenhårt. Jag tänkte att man ju fan inte vara sjuk på sommaren, så jag åkte och badade och var på Peter och Eva konsert (mycket bra). Men när jag kom hem kände jag mig död.
Idag har jag insätt att jag måste lyssna på vad min kropp säger och den säger att jag måste stanna hemma och vila. Lite jobbigt då solen skiner ute och jag har saker att tänka på som jag egentligen inte vill tänka på men kanske tvingas till nu när jag ska ligga hemma en hel dag. Lite jobbigt även för att jag under min förra sjukdomsperiod tittade klart på alla RomKom (romantiskakomedier) jag hade hemma så jag vet inte riktigt vad jag nu ska titta på...
Imorn är jag nog frisk, jag dricker massa ingefärste, nyponsoppa med citron och sån där äcklig medicin som mamma ger mig. Så ska jag sova mycket idag och även dricka vatten så att jag kissar ut förkylningen, det tror jag stenhårt på.

Mitt hår

Jag kan inte längre gömma mig bakom mitt otroligt snygga och lockiga hår. För jag har klippt av det. Kort som tusan.
Jag gjorde det för en vecka sedan men nu har jag smällt det och tagit in det ordentligt. Även fått bekräftat från olika håll att det ser bra ut.
Men även fast jag och (om inte alla ljuger) många med mig tycker att det är assnyggt saknar jag mitt otroligt snygga och lockiga hår. Eller inte som att jag vill ha tillbaka det nu på en gång, det är stört skönt att inte ha något hår på huvudet. Men jag vet inte riktigt om jag trivs och om det känns som jag i denna korta frisyr. Jo jag trivs, men jag vill kunna sätta upp håret på olika sätt, ha rakt eller lockigt, toffs eller utsläppt.
Nu vet i alla fall ni som inte har sätt mig att det är avklippt så slipper ni bli så förvånade när ni ser mig.
Slutsatsen är att det är skönt att ha korthår, snyggt att ha kort hår och roligt att prova att ha kort hår. Men ju mer hår, ju roligare kan man ha! (?)

Fyfan för stan

I måndags fick jag nog. Alla bara jobbade och stod i, så jag flydde stan. Tog bilen och körde i två timmar ut till Blidö där min kära vän Karolina väntade.
Efter att jag steg ut bilen var jag som i en annan värld, inte bara att jag hade förflyttat mig fysiskt till en annan miljö utan hela sinnet var som i ett lugn. Fram till onsdag förmiddag då jag var tvungen att åka hem gick jag bara runt och gjorde det som fanns att göra; i princip ingenting. Solade, badade, lagade mat, städade lite, gick promenad och tittade på fin utsikt, lyssnade på radio. Tänkte på saker och disskuterade en massa både med Karolina och med mig själv.
Jag var nämligen ensam hela tisdagen då Karolina jobbade från 12-22, då var jag snäll hemmafru och lagade paj till henne. I gengäld fick jag en gratisdrink när jag vid 21.40 kom och hälsade på henne för att sedan göra sällskap hem på våra cyklar.



Jag tänkte rätt många gånger att bättre än såhär kan det knappast vara.



Sen kom jag som sagt för hem till stan, för att jobba. Det hade blivit missförstånd så jag var ensam i kiosken och det gick åt helvete. Fast Emilia kom och räddade mig några gånger så var det tokstressigt och jag satt ner 1 gång mellan 16 och 23. Jag ville gråta mest hela tiden, men log såklart. Det kändes att folk blev sura på mig för att jag var tvungen att göra 4 saker sammtidigt, det är inte okej. Att bli sur på lilla mig som bara gjorde mitt bästa.


Jag tänkte rätt många gånger att nu slutar jag och kommer aldrig mer tillbaka.

Strumpor

Jag tänker mig att livet är lite som min låda med strumpor. Det är ett kaos och virrvarr och av olika färger och former på strumporna. Och livet är lite likadant, alla är strumpor. Vissa är gröna, andra har blommor på sig och vissa är luddiga.
I min låda med strumpor är det även svårt att hitta två likadana strumpor, det är som en ond cirkel och det blir allt som oftast att jag har på mig två olika. Och livet är lite likadant, man träffar människor som inte är samma färg och form som en själv. Men det är alltid roligt att ha lite variation, träffa stora strumpor ibland och ibland små, ibland svarta och ibland rosa.
Det händer dock att jag i min låda med strumpor hittar två likadan. Det är alltid roligt. Och livet är lite likadant, ibland hittar man en människa som man är väldigt lik. Tänker lite lika, tycker lite lika, beter sig lite lika och förstår varandra på ett sätt som bara likadana strumpor kan.
Jag har hittat min strumpa. Amanda heter hon. Och fram till den dagen då någon sorterar oss fel så vi blir missfärgade eller krymper på olika håll så är det hon som är min andra strumpa.

Arbetsförmedlingen

Jag var precis påväg ut för första gången efter min sjukdomsperiod då min vän Bj ringer. Hon säger att vi ska gå till arbetsförmedlingen och anmäla oss och jag säger såklar okej, lets do it. Bj tittar på internet och hittar att våran närmaste arbetsförmedling ligger i solna, vi bestämmer träff där 14.30.
Väl i solna så hittar vi ingen förmedling av något slag. Vi frågar människa efter människa men ingen vet. Det tar ju också lite emot att fråga eftersom vi i och med det säger "Hej, vi är arbetslösa och tänker börja leva på dina skattepengar". Tillslut är det en vänlig själ som talar om för oss att den ligger på ett annat ställe i solna. Det blir till att springa till bussen för att Bj upplyser mig om att det stänger 15.
Framme på det andra stället i solna fortsätter vi att fråga men ingen vet. Tillslut så är vi nära, en man beskriver vägen till oss och vi springer, kommer fram och där... INGENTING!!
Den sista personen vi frågade sa att det kanske låg i skattehuset i Sundbyberg eller i Solna centrum, eftersom vi hade varit på båda ställena så gav vi upp.

Jag tänker efter gårdagen såhär, inte undra på ungdomar går runt och är arbetslösa när man inte ens kan hitta till arbetsförmedlingen. Vad är det för värld vi lever i när det inte står stora neonblinkande skyltar från utspringet på studentdagen till arbetsförmedlingen? Det måste ju vara någon som har misslyckats med sitt jobb.

Eller så är det som vanligt, vi ungdomar är bara jävligt dåliga på att hitta.

Utegångsförbud

För första gången i mitt liv har jag haft utegångsförbud. I lördagskväll hotade min mamma med att ringa polisen om jag gick utanför dörren på söndagen då jag redan gått utanför dörren utan hennes tillåtelse på lördageftermiddagen. Och vad hade jag gjort? Supit ner mig så hon var tvungen att hämta på Maria ungdom? Sålt min kropp? Tragit hem en karl som visat sig vara massmördare som tagit död på hela familjen? NEJ! Mitt enda brott var att jag var lite magsjuk.

Så här i efterhand så förstår jag min mamma, borde nog ha lyssnat på henne från första början. För även fast jag hade en väldigt trevlig lördagskväll trots att min mage krånglade lite så har jag haft två mardrömsdagar efter det. Inte orkad göra annat än att titta på tv och springa fram och tillbaka till toaletten. Inte roligt.

Slutsats: Gör som mamma säger, om hon säger att man är för sjuk för att gå ut så är man det.

Men nu tror jag i vilket fall som helst att jag börjar bli lite frisk, idag blev jag hungrig för första gången sen i fredags och jag har till och med duschat, det tyder på bättrande. Att jag äns sitter upp vid datorn är klart förbättrande från min sida.

Alltså: Förbered på att ha mig ute på gatorna snart igen!!

Ibland säger en bild med än tusen rubriker

(Jag har snott bilden, från Sabinas facebook. Sånt får man ta om man lägger ut bilder sådär huxflux på intranätet. )

Jag har så jävla tråkigt. Jag ska hoppa på pendeltåget som går om TVÅ TIMMAR!!! Eftersom att jag redan idag har städat mitt rum, tränat, duschat (och rakat benen), åkt bil, ätit mat, spelat på min gitarr (jag har så fruktansvärt ont i fingrarna att även om jag hade velat hade jag inte kunnat forstätta med det) så vet jag inte vad jag ska ta mig till mer. Två timmar, vad ska jag göra i två timmar?!? Om jag skriver i bloggen i två timmar kommer det säkerligen bli ett av dom längsta blogginläggen genom världshistorien.
Jag vill åka på festival. Vara äcklig och full och sånt. När jag åker iväg om två timmar ska vi parka i Tanto, det är nästan samma sak fast inte riktigt. Om jag sover i en buske så kanske jag kommer känna mig nöjd imorn. Och om jag väcks av en människa som vill springa 60 meter hinder med mig. DÅ kommer jag vara jävligt nöjd.

Love is in the air

Ja, jag tror bestämt att jag är lite förälskad. Det pirrar lite i kroppen och jag mår bra, det bara bubblar innuti som Amanda skulle sagt. Och då undrar ni förstås i vem, men det ska jag säga er att det är inte en person. Nejnejnej, vi lever i en matriell värld och jag är en matriell flicka så att säga. Jag är kär i min nya gitarr. Den har jag köpt begangnad och igår fick jag den. Bytte strängar, det tog sin tid men nu är den spelklar.
Och som jag spelar, eftersom att igår började även mitt och Elias dagdrivarprojekt på riktigt. Vi spelade och sjöng i flera timmar. Nu måste jag träna, på att spela och sjunga samtidigt. Det är svårare än vad man tror när man bara har spelat gitarr i en vecka. Jag försöker även att komma på hur man lägger stämmor, men min lillasyster påminde mig så fint om att jag inte kan sjunga två saker samtidigt. Dock tycker jag att man aldrig ska ge sig.

Jag är lite kär i en annan sak me. Klädbytardagar. Jag var nämligen på sen sån igår också, jag hann med mycket igår. Klädbytardag är för dom som inte vet att man tar med sig kläder man inte vill ha och lägger dom bland massa andra kläder folk inte vill ha och sen är det bara att gå runt och prova andras grejer och ta det man vill ha. Jag fick med mig massa snygga kläder hem så nu vill jag gå på teater, kläderna jag tog passade till det tycker jag.
Jag har just nu på mig ett turkost linne som jag tog, det är lite jobbigt för det luktar inte mig utan någon annan. Jag tror hela tiden att det är någon som står bakom mig och sänder ifrån sig denna doft men kommer snabbt på att det är mitt linne som luktar.

Nu ska jag tillbaka till min gitarr. Jag tycker om min gitarr, väldigt mycket.

Känslorna spökar

Jag har för en stund tappat förmågan att skriva i min blogg. Det beror på något och jag tror just att jag kom på vad och tänkte därför att det skriver jag ner.
Jag har ingen ordning på mina känslor. Jag har väldigt mycket att skriva, det är bara det att i ena stunden vill jag skriva om hur bra jag mår och hur många roliga saker som har hänt. Så känner jag väl oftast när jag är ute och ser mig om i världen och träffar människor jag tycker om.
Men sen kan den här känslan väldigt snabbt försvinna och bytas ut mot "vemfanbryrsig"-känslan och "alltärbaraskit"-känslan.
Det är ju lite det som är grejen med mig, jag har nästan inget mellanläge på mina känslor. Antingen är jag väldigt glad eller så är jag väldigt ledsen.
Och under helgen har det ju verkligen hoppat, från det ena till det andra. Men mestadels har jag varit väldigt glad. För jag har fått träffa människor som jag inte träffat på länge, jag har fått vara med människor jag tycker om.
Idag ska jag nog gå på museum med min mor. Det ska bli roligt. Hoppas att vi kan prata engelska och lådsas att vi är turister, det gör allting lite mer sommar tycker jag.

Jag vill bara gråta

All min jävla fucking musik är borta. Vi har precis bytt dator och jag tittade typ tusen gånger att jag hade lagt över den på den lösa hårddisken så att jag skulle kunna hitta den på denna dator med. Men likt förbannat har den inte kommit med och här sitter jag utan någon musik. FY FAN FÖR TEKNIKENSUNDER!!!
Och så har jag Amandas ipod, inget ont om den men hon lyssnar på musik på ett annat sätt än vad jag gör. Hon lyssnar på dom bästa låtarna från alla artister, jag lyssnar på hela cd-skivor. Jag är trött på att lyssna på bara en låt i taget. Jag vill ha min musik. Amanda, om du läser detta: vi måste nog byta tillbaka ipods på lördag för utan min musik försmäktar jag på denna ö!

Det här med att gå i skolan hela dagarna suger på krafterna. Jag är trött. Men imorn fyller jag halvår kvar till starksprit. Då ska jag spela Sthlmspelet. Det ska bli roligt. Och då ska jag även vara pigg.

Nu lånade jag Bästebrors ipod, lyssnar på Sir Duke av Stevie Wonder. Vem kan vara ledsen då? Inte jag i alla fall. Men jag saknar fortfarande min musik fast inte lite mycket nu.

Imorn är det sista dagen på min gitarrkurs, nästa vecka åker jag ut i Sverige och spelar och sjunger för folket! Var beredda!
You can feel it all over
You can feel it all over People

Jag hade hoppats på något

Jag skulle vilja resa bort, bara få vara någon annastans. Där krav inte existerar och där allt som finns här blir bortglömt.
Bara för ett tag, så jag kan vila upp mig.