Uppdatering

Maten:  Jag tyckte att jag klarade rätt bra att undvika kolhydrater, hela måndagen och hela tisdagen åt jag grönsaker istället för pasta/ris/potatis osv. Mackor undvek jag och istället för musli i filen åt jag frön och frukt i. Men så på tisdag eftermiddag/kväll får jag en förfärlig huvudvärk. Jag blir rädd och tänker att det kan bero på att jag inte hade ätit mat överhuvudtaget på ett tag. Så jag äter men det går inte över. Då tar jag en macka för att försöka få stopp på det. Inte heller det funkar så jag får gå och lägga mig. Det gjorde så fruktansvärt ont men inte ens sömn stoppade min huvudvärk, jag vaknar även på onsdagen och har ont. Jag äter då en hårdmacka till frukost och sen även lite fullkornsbulgur till min fisk och grönsaksröra. Det slutar fortfarande inte. 

När jag kom till jobbet på kvällen sa My att hon hade läst att man kunde få ont i huvudet, jag antar att det blir så när man ska sluta med något man är van vid. 

Idag känns det dock lite bättre, men jag åt en hårdmacka imorse igen och frågan är om jag inte måste ha lite till kvällsmat också. Vi får se, jag tycket i vilket fall inte det är värt att ha såhär ont i huvudet, men det kanske bara är i början. Vi får se helt enkelt. 

Grönt och rött: Jag är glad för att i min kalender har det börjar skrivas med röd och grön penna. Grön penna betyder teater och röd penna betyder träning. Det har varit ett tag nu när det bara varit svart (jobb) och blått (allt annat skit), men nu när jag ser i kalendern rött och grönt mår jag lite bättre bara av det. Sen är det ju fruktansvärt kul att vara på teatern och träningen också. 

Håret: Det ska bli långt, så är det bara. Nu har jag en period då jag febrilt försöker att få det till någon form av sansad frisyr men det går typ inte. Så idag när jag var på gymmet och fönade håret kom jag på att det kanske måste få vara stort som en boll. För det är precis det som det vill vara. Och när jag försöker få det platt och fint så blir det till en hjälm. Så jag och mitt och hår ska börja sträva åt samma håll, det kommer bli större och troligen snyggare. Håller tummarna för det. 

Föreläsningen

Igår när jag skrev i bloggen hade det negativa i världen tagit över mig. Jag var lite förbannad och kände att jag inte kunde ge rättvisa åt mannen jag egentligen ville skriva om. Men idag är jag glad igen!

Jag nämnde ju igår att jag och Amanda inte brydde oss om förseningar eller trånga tåg utan vi bara pratade. Så vad var det vi pratade om? Jo, det ska jag tala om för er, språk och Jonas Hassen Khemiri. Denna man kom helt plötsligt in i mitt liv då jag fick följa med när han föreläste på min mammas jobb. Min mamma hade hört honom föreläsa förut och sa att han var otroligt bra. Så jag tänkte att visst kan jag följa med. Och nu är jag också frälst. 

Känslan påvägen hem var att jag var fylld med ny kunskap som jag ville göra något med och jag ville veta mer, det är precis så det ska kännas efter en bra föreläsning. Så jag och Amanda pratade om ord som man inte får säga men som är helt naturliga, om att vi aldrig ska rätta barn i framtiden och vi funderade även när Jonas var född, om han är singel osv. För det är svårt att inte bli lite smått förälskad. 

Så när jag kom hem kom jag på att det var inte igår jag blev frälst, jag har varit frälst länge. Den ljudbok jag har lyssnat på absolut flest gånger är hans Montecore och det är bara hans pjäs Fem gånger gud som jag har sett två gånger för att jag tyckte att den var så jävla bra. Hans föreläsning var bara ett nytt framträdande att bli lyrisk över. 

Sammanfattning: Mer Jonas Hassen Khemiri åt folket!

Så hade jag en tanke också, dom där tankarna man får när man möter kända personer och så vågar man inte fråga. Jag undrar hur det känns att vara 1.98 (han sa att han var det) och veta att 2 cm till så hade han kunnat säga att han var 2 meter. Det kanske känns samma som för mig. Hade jag växt 38 cm till så hade jag varit 2 meter. 

Hej du förfärliga människa som försöker hjälpa andra

Jag har skrivit om det förut (se Vardagshjälte? augusti 2008) och tänker skriva om det igen för att försöka få folk att förstå att världen är en fin plats när alla hjälps åt och ingen suckar. 

På grund av en olyckshändelse tidigare under dagen så var alla pendeltåg försenade när jag och Amanda skulle åka hem från staden. Vi får stå ca 20 minuter för länge på karlbergs station och vänta på vårt tåg mot Bålsta. Men det bekymrar inte oss, vi har mycket att tala om. Tågen till Kungsängen och Märsta åker förbi och är proppfulla med folk, likaså perrongen. Vi får trycka oss in när tåget kommer men det bekymrar inte oss, vi har för mycket att prata om för att märka att det är jobbigt. 

I Sundbyberg kliver jag av och även här är perrongen full av människor som längtar efter att få komma hem. Jag ser en man med en barnvagn som desperat försöker hitta ett dörrpar att komma in igenom. Han ger upp när tåget fortfarande står på stationen, tar upp mobilen och tänker väl ringa hem till sin partner och säga att det blir nog att stå här en halvtimme till. NEJ! tänker jag, så får det inte gå till!

Jag har gått lite längre fram och ser ett dörrpar där det skulle gå att klämma in en barnvagn. Jag skriker åt mannen att här finns det plats. Han stoppar ner mobilen i fickan och med barnet på armen så kommer han springande. DÅ börjar den röda lampan blinka, ljudet att tjuta och dörrarna stängas. Och för första gången i mitt liv gör jag det som alla hatar; jag ställde mig ivägen för dörrarna som hölls på att stängas (för att försvara mig vill jag bara säga att det var inte som tunnelbanan, att den skulle komma igen 10 minuter senare utan att nästa tåg skulle väl säkert dröja en halvtimme till). Men det som nu händer är att människorna i vagnen inte flyttar på sig, inte försöker att tränga ihop sig i gångarna där det finns massor av plats. Dom suckar, speciellt mannen som står precis bredvid dörren jag håller upp. Tillslut kommer det en vänlig kvinna som står inne i vagnen och drar in barnvagnen så att den får plats. 

Jag går därifrån och är glad för att mannen kom med tåget, ledsen för att min dröm om att vi ska sluta tänka enbart på oss själva kommer att fortsätta vara en dröm ett bra tag till. 

Mycket tjafs i ett inlägg

Idag sitter jag på Sundbybergsbibliotek, jag skaffade mig ett nytt lånekort här. För er som har följt min blogg så hände här för ett tag sedan en liten insident här och det har tagit tid att återhämta mig från den (kärringen som jobbade här SLÄNGDE mitt kort som jag hade ägt sen jag var 6 ÅR GAMMAL!! DET VAR FAN ANTIKT OCH DET FÖRSTA JAG FICK HA HAND OM ALLDELES SJÄLV!! DET VAR MITT FÖRSTA KLIV UT I VUXENVÄRLDEN! OCH DET SLÄNGDE HON!!!! ) . Men nu är jag tillbaka, med ett nytt lånekort!
Helgen har varit mycket bra. Lediga helger uppskattas mer nu när jag jobbar varannan. I lördags var det totaly slappdag, jag åkte runt och hälsade på mammas och pappas vänner och blev bjuden på massa mat. Det tackar man aldrig nej till.
Söndagen var en kreativ dag. Först med teater repetition med Rani och sen årsmöte med syjuntegruppen Tretton&Tretti. Där bestämdes att ett projekt skall startas. ProjektEtt, syftet med detta är att under året tillsammans skapa en kollektion med kläder/väskor/smycken eller vad som nu faller oss in. Och det bästa av allt är att alla är välkomna! Du behöver inte kunna göra något alls, vi hjälps åt och skapar. Vill du bara lägga ner lite av din fritid på att vara kreativ så är du välkommen!
Söndagen fortsatte i vilket fall med bio, jag och Silje såg Mammuth. Det var väldigt mysigt. Sen gick jag hem och sov.

Och vaknade upp idag till en vardag utan kolhydrater. Eller jag ska undvika så gott det går. Det är My på jobbet som har satt driller i huvudet på mig. Jag ska säga att just i detta ögonblick så tvivlar jag på att det fungerar, jag tror inte på att utesluta något. Men jag ska prova i några veckor och se om jag lär mig något av det. Eller snarare vad jag lär mig av det. Det kommer i vilket fall som helst bli svårt.

Säng vs. Radio

Jag har en dålig sovperiod. Då kan man undersöka vad det spelas på radio om nätterna. Det är nämligen så att efter två timmar i sängen utan sömn så får jag rätt tråkigt och blir även lite hungrig. Så natten mellan torsdag och fredag var jag upp halv tre och lyssnade på vaken i p3 och p4. Jag trodde att dom bara spelade musik där men tydligen är det även ett "ring in och tyck till program". Det var två olika påståenden, något om någon gruva och något om läkare.

Jag funderade på vem det är som ringer in mitt i natten och tycker till. Den första var en lastbilschaufför. Förståeligt. Men sen ringde 10-15 personer som lät som gamla människor dvs pensionärer. Vad gör dom uppe mitt i natten?!? Och det enda dom gjorde var att klaga, det var fel på allt. Jag tänkte att går jag inte och lägger mig snart så kommer jag att förvandlas till en sån människa. 

Så då gick jag och la mig. 

Men sova det kan jag fortfarande inte. Dock känner jag att har man inget vettigt att säga kan man lika gärna ligga kvar i sängen. 

Du ska va president

Jag sitter hemma hos mina föräldrar och har en otrolig längtan till att få åka skidor. På ansiktsboken börjar det nu ploppa upp bilder från diverse skidsemstrar och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Och så Julia som typ åker skidor varje dag borta i Kanada. Därav det förra inlägget, bläddrade igenom mappen med bilder från förra året och tänkte att ni som inte har längtan till sol och snö kanske får det nu. 

Men det var inte det jag skulle tala om. Jag skulle tala om att vara president, för min blogg är typ såhär skit inne och tar upp såhära nyheter och grejer som är intressant just nu! Nej men ja, jag tittade på nyheterna igår och såg då USAs nya president och tänkte att pommesfrittes vilket jävla jobb. Vet han vad han har gett sig in på? Tänk att bestämma över ett sånt stort land. Jag började fundera över hur hans anteckningsblock ser ut... Eller typ hans kalender. Det är så jävla stört att jag blir yr i huvudet. Vilken jävla supermänniska  han måste vara. Tänk er själva att vara i hans situation. Och så sa han på nyheterna att det troligen kommer börja klagas på Obama om 2-3 månader för att han inte kommer hinna göra något fram tills dess. MEN HALLÅÅÅÅ!!! Vadå klaga? Människor har verkligen inte förståelse för sådär svåra jobb. 

Jag å min sida känner att det är skönt att jag slipper vara i hans situation. Och jag är inte så insatt i vad han tycker eller så men han hade fin röst vad jag hörde så jag tror att han kommer klara det galant! 

Snart...

Det tog tid att komma dit upp, det var extremt jobbigt eftersom vi sprang i lössnö på alldeles för hög höjd. Men det var så jävla värt det när vi satt där. Jag, Linnea och Ida, ensamma med bergen. 

Bibblan, andra inlägget

Idag är det måndag och jag har bokat en tid, så nu får jag sitta i hela 90 minuter vid denna dator. Det känns bra!
Men jag har mycket att ta mig för, nu när lägenheten är klar rent fysiskt så är det massa grejer som behöver fixas utöver det också. Sånna här vuxensaker som mamma och pappa tjatar om hela tiden.
Så nu ska jag ta tag i det!

Bibblan

Jag är på Solna Bibliotek och har en fruktansvärd tidspress. Tänkte boka en tid men alla var upptagna så jag fick ta en 15 minutersdator. Det betyder att jag bara har 15 minuter på mig att kolla allt på det stora intranätet och sen så kommer hela världen att explodera. Eller datorn att stängas av... Jag har nu 8 minuter kvar
Vi har alltså inte fått upp någon dator i lägenheten, funderar på att inte sätta upp den heller. Får se hur det blir med det, känner att den här stressen inte riktigt fungerar. Men jag ska boka en datortid tills imorgon, då kan jag sitta flera timmar om jag vill.
JAG KLARAR INTE AV DENNA PRESS!! En liten klocka i hörnet tickar ner och det enda jag gör är att skriva detta meningslösa inlägg!
Jag ville bara att ni skulle veta att jag står här och är pressad, nu ska jag nog sätta mig en den svarta IKEA soffan här bredvid mig och läsa en bok en stund för att sedan bege mig till jobbet.
Det är lite jobbigt det här med att ha massa tidspress men även massa tid att fördriva. Vet inte riktigt hur jag ska klara av det här. Stress på bibliotek, det är väl inge bra?
Nej nu är det fem minuter, måste sluta.

Tomma skor

Idag när jag var ute och promenerade så såg jag ett par tomma skor. Dom stod väldigt fint och prydligt uppställda vid sidan av gångvägen. Så när jag såg dom fick jag lite som en uppenbarelse. 

Jag tänkte att som dom där skorna vill jag vara! 

Skorna var redo, redo att möta ett par nya fötter. Kanske hade dom inte trivts med sina gamla fötter och skulle pröva på hur det var med ett par nya. 

Jag vill, precis som skorna se vad det är för några fötter som passar mig. Jag står redo för nya saker och tycker att det är skönt att inte riktigt att hitta rätt ännu. Förra veckan kände jag inte så, då fyllde jag 20 och hade panik för att jag inte visste vad det skulle bli av mig. Och visst blir det säkert lite panik för dom små skorna om natten när det blir mörkt och kallt och dom ännu inte har hittat några passande fötter. Men det kommer!

Nya fötter kommer och nya fötter går som det heter. Frågan är om någon någonsin hittar fötter som passar resten av livet, man måste ju byta skor då och då. 

Jaja, i vilket fall så är jag inte längre rädd för framtiden, för jag har fått nya ögon. Eller fötter...

Tillbaka till vardagen

Nu när alla högtider är slut så kan vi allesammans lugnt och stilla återgå till vardagen. Det innebär för dom flesta mera jobb men för mig är det tvärtom. Jag återgår till mitt onsdag, fredag kvällar och varannan helg schema. Skönt! Nu kan jag äntligen ha dom där veckorna med listor på saker att göra, vissa roliga, andra mindre roliga. 

Denna veckan är rolig, det ska fixas klart i lägenheten på allvar. Endast en halvdag har gått på denna vecka och jag har redan lyckats kryssa för ett antal punkter på min lista. Och innan denna dag är slut är nog allt tråkigt gjort, sen är det nästan bara att sy kvar, och borra men det tänkte jag anställa någon annan att göra. 

Sen börjar teatern denna vecka också, jag kom på idag att det är nog fortfarande teatern som får mig att orka med vardagen. Även fast jag tröttnade i  höstas så känner jag mig nu redo och otroligt peppad att på vara med och skapa konst!

Jag känner mig otroligt pepp överhuvudtaget. Jag vet att om 9 veckor så går jag på allvar in i vuxenvärlden då jag får nästan heltid på Ica, så jag ska ta vara på dessa 9 veckor så att jag är redo att stiga in i en värld full av liv (nej, jag vet inte om det där sista, det är bara citat från lejonkungen men va fan, var är det för värld man kliver in i? Jag ville bara skriva något fint men kom inte på något. Synd.)

Nu ska jag återgå till min lista!

Jag är 15 år

och jag heter Elionore.
Jag kom så väl ihåg när jag fick börja sjunga den sången. Däremot kommer jag inte ihåg när jag var tvungen att sluta. Och nu helt plötsligt så är det I don't want to get up, just let me lie in, leave me alone, I'm a twentysomething.
Ja, jag fyller herre min skapare 20 år idag.

515

Nu kanske ni tror att jag har flyttats tillbaka i tiden, varför i hela friden skriver jag 515 när vi precis gått in i 2009? Jo för att jag tänker inte sammanfatta, inte på något sätt. Jag orkar inte, om ni vill veta vad som har hänt 2008 får ni läsa inläggen och om ni vill veta vad som kommer hända 2009 får ni stanna kvar.
Jag tänker istället skriva om en bussfärd.

Vi sitter på buss 515, det är vinter så den fungerar inte riktigt som den ska. När bussen ska åka iväg från en station så kan den inte det för att dörrarna inte går igen. Nästa buss kommer bakom. Alla på bussen får gå av och gå på nästan buss. Denna buss kör inte heller iväg för att det är för trångt för, den nya bussen får backa och det är lite granna kaos. Då säger en liten flicka till sin mamma: Kommer jag att dö nu?
Historien slutar lyckligt och vi åker tillslut vidare och alla överlever.