En vän

Jag har en vän som heter My också. Vi har nästan frågat chans på varandra. I vilket fall som helst har vi båda sagt att vi tycker att det är roligt att vara vänner med varandra och kommer försöka fortsätta vara det i framtiden också.
Vi jobbar ihop, i början blev jag alltid så förvånad när vi tyckte likadant om nästan allt. Nu har jag vant mig, vi har till och med funderat på att flytta ihop. Fast det hade nog blivit för mycket. Hon är nog nämligen den galnaste kvinna jag känner. Och tydligen är jag den galnaste kvinna hon känner. Det gör att det blir rätt galet ibland.
Men jag kom ihåg första gången vi skulle umgås utanför jobbet. Blodcentralen var det, My skulle bli blodgivare. Tankarna for omkring i huvudet; Skulle vi hitta något att prata om? Kommer hon att tycka att jag är tråkig? Kommer hon vara tråkig? Osv.
Allt gick bra, nu kan vi umgås hur avslapnat som helst, jag och My.

En vän

Hur går det till? Man träffar en person, börjar umgås och så helt plötsligt är man vänner. Inte behöver man fråga chans eller nåt, det bara händer. Och så fastnar man ihop på något sätt.
Amanda, det är en av mina vänner. "Hon som har flyttat till Esilstuna" brukar hon benämnas. Hon var lite som min familj ett tag när vi bodde ihop och nu när hon har flyttat känner jag att jag saknar henne. Men imorn ska hon komma till Sthlm och då ska vi hänga!
Så såg jag en bild på henne som var supergammal och kom att tänka på det första minnet jag har av Amanda. Det var nämligen så att när vi började ettan på gymnasiet så hade Amanda en grön lugg, inte hel grön utan bara lite gröna slingor imellan all annan färg som fanns i hennes hår. Jag tyckte det var assnyggt. Och jag samlade väl mod till mig och gick fram och sa det till henne, att jag tyckte att det var assnyggt. Jag tyckte att hon var cool, så gick hon i bästa basgruppen som alltid vann.
Sen tog det lång tid innan vi blev vänner på riktigt, vi liksom "gick om" varandra i skolan och hamnade aldrig tillsammans. Men så hände det på något sätt, vi började åka pendeltåg tillsammans, kom på att vi stickade båda två, slutade äta socker. Och på den vägen är det.
Imorn när vi ska hänga ska vi tydligen stå på centralen och samla in underskrifter för klimatförbättring om jag har förstått det rätt. För det är sånt vi är bra på, jag och Amanda.

Umeå day four

Vadå day four kanske ni tänker nu? Har hon varit borta i fyra dagar den där Lovisa? Nej, det har jag ju såklart inte, men det är fjärde dagen overall som jag är i Umeå (för tidigare dagar; se april 2007). Det var alltså 2½ år sedan som jag var här sist. Vad har förändrats? Hur ska jag veta, det är ju alltid mörkt här! Nej, nu överdrev jag.
Det började med att jag blev helt förvånad i planet när jag ser att alla taken är målade vita, fint! tänkte jag. Men så ser jag att det även är målat vitt på marken. SNÖÖÖ! Fast det var bara slask, försvann rätt snabbt.
I vilket fall som helst mötte StoraSyster upp mig och vi gick så småningom till stan där vi mötte Emma Kakan Carlsson som har flytt storstaden för det lugna Norrland. Vi lunchade och pratade i flera timmar. Kul att få lite uppdatering!
Sen bar det hemmåt igen, lite soppa och nu Sunes Jul-maraton. Underbart!

Till Storasystern och andra hungriga

Min syster bad i sin blogg om recepttips. Här kommer mina:

1. ica.se/recept (jaaa jag vet att jag jobbar på ica och är fett färgad men det är fan en bra sida). I vilket fall som helst brukar jag bara köpa något, typ kyckling och sen kan man bara skriva kyckling och få massa smarriga recept på det.

2. Några recept som jag har prövat och tyckt varit riktigt goda är:
http://www.ica.se/FrontServlet?s=mat_recept&state=recept&receptid=130714#
http://www.ica.se/FrontServlet?s=mat_recept&state=recept&receptid=454068#
Mummsfillebabba!

3. Så kan jag även tipsa om vitkålsstuvning (leta upp ett recept antingen på internet eller kokbok) och bacon. Det kanske inte låter så gott men det är det fan!

4. Rotfrukter i ugn och haloumi. Finns inget recept, bara att hacka valfria rotfrukter, lägga i ungsfastform och så in i ugnen. Servera med haluomi och kanske lite creme freich!

5. Pröva att byta ut pastan/riset/potatisen mot grönsaker. Typ koka asamycket brocoli istället och ät till kycklingen/köttet/fisken. Det blir en helt annan måltid!

Laga och njut!

IKEA

Min arbetskamrat Lisa kom tillbaka från semestern idag, hon hade varit någonstans där det var 27 grader och sol. Jag och My (min andra kollega) blev lite avundsjuka men kontrade med att vi faktiskt skulle åka till IKEA, där är det minsann också 27 grader och massa lampor.
Så efter jobbet idag tog jag och My bilen och styrde mot Barkaby. Vi skulle titta på julgrejer, bara för att vi älskar julen och snart är det jul. Men det var inte så roligt som vi hade tänkt oss...
Först var allt som vanligt, vi hittade lite smått och gott. Så när julsakerna kom i slutet ville man bara spy för att det var så mycket och vi var inte alls sugna på att ha jul och det var bara fula grejer. Så vi betalade och gick ut.
Allt som allt var det bara ett vanligt besök på IKEA där allting kostar fem kronor men slutar det ändå på något mystigt vis med att det kostar flera hundra. Konstigt det där...

Ledig tid

Vi fortsätter lite på temat om min rehabilitering.
Jag har länge levt i en värld där man jobbar på helgerna. Antingen repeterar man teater eller pluggar eller går på någon utbildning. Fullbokade ska helegerna i vilket fall vara.
Så ni kanske kan förstå paniken i fredags när jag hade en hel helg ledig. Och helgen efter var också helt tom i kalendern. Vad skulle jag göra? Vem skulle jag fråga om vi kunde hitta på något? Vart skulle jag åka? Så sket jag i alla frågor. Och helgen blev underbar.
Jag har gjort allt och inget, jag har tackat ja eftersom att jag har varit ledig. Jag sov till HALV TOLV!! Hör och häpna. Det var iofs i lördags, imorse var jag tvungen att ställa väckarklockan för jag inte ville sova bort hela söndag (vilket jävla miffo gör så?!).
Jag lär mig sakta men säkert att hantera min fritid.

Balansen

Det gäller att hitta balansen i livet. Ibland känner jag att min balans är svår att hitta, antingen har jag för lite saker för mig och det blir tråkigt eller så har jag för mycket och då bryter jag ihop.

Just nu känns det som att jag är i någon form av uppladdningsperiod. Jag göra saker som jag mår bra av, sover mycket, tränar, äter ordentligt och väldigt ofta tänker jag på hur jag skuffade alla dom där grejerna åt sidan i våras. Och hur dum jag var då. Jag blir förvånad över hur pigg och glad jag är, hur påhittig jag kan vara. För allt det där försvann liksom bort i den alldeles för stressade Lovisa i våras. Och det känns som att energin inom mig växer dag för dag. Jag blir på rikgit förvånad.
Så jag laddar upp, ibland blir jag uttråkad och tycker att jag borde göra något mer av mina dagar. Men så kommer jag på att jag behöver det här.

Igår tog jag min cykel och cyklade upp till Ursvik. In i skogen, hittade en sten. Hade med mig en liten filt och en liten termos med blåbärssoppa. Så satt jag där. Det var inte ens fint väder. Men jag satt där och mådde bra.
För jag kan stå vid fönstret och titta på regnet och tänka "så underbart, det regnar och jag älskar livet."

Jag måste gifta mig

Jag tror på att vissa saker är menade. Tillexempel detta upplägg till kanske världens roligaste skämt.

Idag hade jag U2 låt på hjärna. Jag lyssnar aldrig på U2 men ändå gick jag runt hela förmiddagen och nynnade på I Still Haven't Found What I'm Looking For

Idag jobbade Felicia. Jag brukar aldrig jobba på vardagarna med Felicia men idag var My ledig och då var Felicia där.

Jag stod och diskade, nynnandes på låten (och jag kan bara refrängen så orden som kom ut ur min mun var I Still Haven't Found What I'm Looking For). Felicia kommer in. Och det är nu det händer.

"Den där ska jag spela på mitt bröllop"

Jag har skrattat hela eftermiddagen, jag tycker verkligen det är roligt. Och ser framför mig bruden "Älskling, den här låten är till dig!".

Jag tänkte att jag lägger upp en länk här till låten så ni kan lyssna och se det framför er själva.

http://www.youtube.com/watch?v=2fBj2wsimvQ

Så nu måste jag gifta mig.

21

Jag har börjat umgås en del i grupper med många vuxna människor som vet en massa saker. Det är otroligt skönt. Jag skulle till och med kunna säga att jag älskar det.
Idag var jag på en utbildning i Modernt Kampanjarbete. Bara massa vuxna som kunde mycket och var engagerade. Jag behöver bara sitta och lära mig.

Det har å hela taget varit en underbar dag idag.
Jag var på utbildningen, tog en promenad i stan och åt sedan soppa på en uteservering (den 30 sept, fatta vilket fint väder det ändå är). Kom hem och pluggade lite, ut och sprang och nu sitter jag här och ska plugga lite till. Sen är det säsongsstart av Greys Anatomy ikväll. Bättre onsdag kan det nästan inte bli!

Fasen!

Det första jag tänkte när jag vaknade imorse var att ikväll måste jag, än en gång pina mig igenom 45 minuter av ren och skär skräck. Varför?
Jo, för två veckor sedan satt jag och Karolina uppe och funderade på hur vi skulle börja runda av våran söndagkväll. Två alternativ fanns i våra ögon. Det första var den nya polisfilmsserien på tv4, det andra var Mannen under trappan på kanal1. Vi valde det senare alternativet för att polisfilmen på tv4 var så förbannat lång, detta val fick vi sedan ångra.
Ingen av oss kunde gå och lägga sig efter denna hemska serie så vi var tvugna att sitta uppe och kolla på skittv. Vi svor att aldrig se serien igen.
Förra veckan bestämde vi oss således för att se polisfilmen, den historien slutar med att vi skrattar och gråter om vartannat för att det är dubbat och dåligt. Och eftersom Mannen under trappan inte börjar förän 21.15 så har vi inte missat något när vi bestämmer oss för att byta. Ännu en gång gjorde vi ett dumt val. Karolina svor att hon aldrig skulle se serien igen. Jag insåg att vi va fast.
Så ikväll är det inte mycket till val. 21.15 kommer vi sitta där och hoppas att dom där 45 minuterna ska gå snabbt så att vi blir av med skiten (det är trots allt bara två avsnitt kvar). Härda ut är det som gäller.

Teater

Denna veckas tema i skolan är Konst och provokation. Jag sitter och läser artiklar om konstnärer som provocerar samhället för att få en förändring. Jag blir så inspirerad att jag vill hoppa upp från kökssoffan och springa ut i världen och inte sluta springa förän någonting har hänt. Om ni förstår vad jag menar.
Jag vill in i teatern igen. Jag vill skapa och påverka. Nu nu nu!!!

Här är en av texterna jag nu på morgonen har läst, snälla ta er lite tid och läs den! För det är sista meningen som är den finaste (skrolla nu inte ner och läs bara den sista meningen, läs hela!)


Augusto Boal
Meddelande på världsteaterdagen 2009
Alla mänskliga samhällen liknar teater i vardagslivet, och vid vissa speciella tillfällen skapar
de teater. De liknar teater i sin sociala organisation, och de skapar teater som den ni är här för
att se.
Även om det sker på ett omedvetet plan, så är relationer mellan människor strukturerade som
teater: användningen av rum och plats, kroppsspråk, ordval och tonfall, konfrontationer
mellan idéer och känslor – allt som vi gör på scenen, gör vi också i våra liv: vi är teater!
Bröllop och begravningar är teater, men det är också vardagliga ritualer, de som är så
välbekanta att vi inte är medvetna om att de är teater. Stora festligheter är teater, men också
morgonkaffet, att hälsa på varandra, skygga förälskelser och passionerade konflikter, en
riksdagssession eller ett diplomatiskt toppmöte – allt är teater.
En av de främsta funktionerna hos vår konstart är att skapa medvetenhet om vardagens teater,
den där skådespelarna är sina egna åskådare, där scenen är salong, salongen scen. Vi är
artister allesammans: genom att spela teater lär vi oss att se det som uppenbarar sig för våra
ögon, men som vi inte förmår se därför att vi är så ovana vid att betrakta det. Det välbekanta
blir osynligt – men att skapa teater är att kasta ljus över den scen som är vårt vardagsliv.
I september förra året drabbades vi av en teatral uppenbarelse: vi trodde att vi levde i en trygg
värld. Visst, krig, folkmord, massakrer och tortyr existerade, men det var i fjärran,
ociviliserade trakter, vi levde i trygghet, med våra pengar placerade i en respektabel bank eller
i händerna på en pålitlig börsmäklare. Nu fick vi höra att de pengarna inte existerade, att de
var virtuella, en bedrövlig fiktion av några ekonomer som själva varken var virtuella eller
pålitliga eller respektabla. Allt var bara dålig teater med en sorglig intrig, där några tjänade
mycket och många förlorade allt. Politiker i de rika länderna höll hemliga möten och kom ut
med magiska lösningar. Vi, offren för deras beslut, fick fortsätta att vara åskådare, längst bak
på översta raden.
För tjugo år sedan satte jag upp Fedra av Racine i Rio de Janeiro. Dekoren var enkel: på
golvet kohudar, runt omkring bambu. Innan föreställningen började sade jag till mina
skådespelare: "Dag för dag har vi byggt upp en fiktion – den slutar nu. När ni går igenom
bambuväggen, ut på scenen, har ingen av er rätt att ljuga. Teater är den fördolda sanningen."
När vi ser världen bortom det som vi har för ögonen, ser vi förtryckare och förtryckta, i alla
samhällen, inom alla etniska grupper, klasser och kaster; vi ser en orättvis och grym värld. Vi
är tvungna att uppfinna en ny värld, för vi vet att en annan värld är möjlig. Men vi måste
bygga den nya världen med våra händer: genom att gå upp på scenen, både på teaterns
scengolv och i livet.
Ta del av den teater som nu kommer att börja – sedan, när ni är hemma igen med era vänner,
så skapa själva era pjäser. Ni kommer att få se något som ni aldrig har kunnat se förut: det
som ni har för ögonen. Teater kan inte bara vara ett evenemang – den är en form av liv!
Vi är alla skådespelare, och att vara medborgare är inte att leva i samhället: det är att förändra
det.
Översättning Leif Janzon

Snickarbyxor

Idag var det tänkt att jag skulle plugga. Men jag hade inte gjort upp något schema så då gick allt åt helvete. Jag orkar inte sitta inne och plugga när det finns massa saker att göra. Så jag bestämde mig för att göra istället.

Så jag tog på mig mina snickarbyxor, eftersom att har man snickarbyxor på sig så gör man. Det är jag fullkomligt övertygad om. Sen tog jag en cykel så att det skulle gå snabbt att göra. För det går snabbt om man cyklar.

Nu har jag skrivit ut afficher och cyklat runt och satt upp dom över hela Solna/Sundbyberg. Jag var även på biblioteket och insåg att dom har bokat in oss i väääärldens tråååkigaste rum, så jag har mejlat och bett dom att ändra.

Sen kände jag att lite plugg måste göras, så nu är jag hemma för att hämta plugget och sedan fortsätta cykla ett tag till, hitta lite garn och dylikt för att sedan slå mig till ro och "plugga" hemma hos föräldrarna. Vi får la se hur det går.

Se dessa starkas arma barn

som inga kläder har.
Eller?
Ett stort problem vi har idag är att kläder är så fruktansvärt billigt. Det gör att, i vilket fall jag tror att jag behöver kläderna just för att dom är så billiga. Fel fel fel! Jag har alldeles för mycket kläder i min garderob, skulle kunna rensa ur hälften och behöver absolut inte köpa mer.
Efter en miljödisskusion i lördags blev allting mycket tydligare för mig. Det räcker inte med att jag sorterar mjölkförpackningar och släcker lampor. Jag måste sluta konsumera för miljöns skull.
Så idag när jag ringde Amanda frågade jag om hon ville ha en utmaning, hon sa ja. Allting vi handlar i klädväg måste godkännas av den andra först. Och jag tänker inte vara nådig, Amanda kommer verkligen behöva arrgumentera om varför hon behöver sina strumpebyxor och jag hoppas att Amanda är lika hård mot mig. Vi kommer alltså behöva tänka igenom allting mer än en gång, det kommer vara en prosses att behöva ringa till varandra och det går inte att impulsköpa, kanske finns det också möjligheter att låna eller byta med varandra om någon börjar tröttna på sin garderob. Studenter som vi är kommer vi även spara pengar. Alla vinner, ingen förlorar skulle jag vilja säga!

Furan och Råsundavägen

Idag gick det bättre på jobbet, det var roligare än förra veckan. Och vet ni varför? För att jag har tänkt alla varor jag har fått har varit födelsdagspresenter. Det blir så mycket roligare då. Så "ja må jag leva" har varit dagens soundtrack. Även fast mina kollegor samt kunderna tycker att jag är dum i huvudet så gör det inget, jag blir glad.

På tal om kunderna; alla affärer på hela Råsundavägen handlar hos oss. I alla fall nästan. Jag var inne och beställde en helryggsvärmefilt idag på affären mitt emot, han som ägde den handlar hos oss. Alla närligganderesturanger handlar hos oss och såklart handlar alla killar från Cyklig hos oss. Det är roligt, jag hälsar nästan på alla jag stöter på här i trakten nu för tiden. Ibland är det kul, ibland mindre kul

Malmö internat 1

Mina tankar från 6-8 sept.

Rasmus
Jag blir välkomnad på Stationen av en nybliven Malmöit och sedan omhändetagen av denne underbara människa under hela min vistelse. Han såg till att jag alltid hade mat i magen, att jag sov gott och att jag kom fram dit jag skulle. När jag på måndagen var lite orolig över att jag inte skulle hitta till skolan (även fast vi dagen innan hade gått vägen för jag skulle lära mig) så ringer Rasmus till mig strax innan 9 för att kolla att jag kommit fram ordentligt.
Inga-Linn
Rasmus fantastiska rumskompis. Hon är en sån där person som man inte behöver kallprata med, vi struntade helt i att prata om vad vi pysslade utan bara pratade om vad som föll oss in.
Deras gemensamm hem
I lägenheten på Almtorget 2 rådde ett sånt lugn och sån respekt. Det var så skönt att få landa där efter dom häktiska dagarna i skolan. Det var naturligt att prata med små bokstäver och det fanns inga krav eller måsten.
Skolan
Som sagt var, häktiska dagar var det. Mycket föreläsningar och mycket sittande men det var givande. Och det finns många härliga klasskamrater att få diskutara med. Känns skönt att få ha träffat dom och även få lite bättre grepp om utbildningen.
Staden
Jag tror inte riktigt att det är en riktig stad. Jag tror att det är typ som Hogwarts, att gatorna byter riktning medans man går på dom. MEN jag lärde mig hitta rätt bra denna gången, kunde gå lite själv utan att tappa bort mig helt. Det jag är mest stolt över är att jag gick hela vägen från Almtorget till Teaterhögskolan.
Maten
Det är billigt att äta mat i Malmö. Det är också roligt att handla mat i Malmö. Jag köpte bland annat ägg i påse, en macka för 1,50 och en måltid på resaurang (typ) för 35 kronor. Så finns det massa häftiga matbutiker där man inte känner igen ett enda varumärke. Fantastiskt!

Ja, fint var det.

Rullandes, sakta och lungt

Jag sitter på tåget från Malmö, i min stora, feta förstaklass stol. Jag är helt totalt slut. Det har varit tre underbara dagar och jag har mått väldigt bra men mycket info och en stor ny stad att försöka hitta i (vilket i princip är omöjligt). Jag tänkte att jag ska försöka skriva en mer detaljerad plan över hur jag haft det imorn, men nu är jag för trött och ska titta på film samtidigt som jag dricker massa kaffe (för att få ut det mesta av min förstaklass vistelse).

Bara en sak till; vi får se om jag någongång kommer fram, tåget var en halvtimme försenat för det var strömavbrott i Köpenhamn, alldeles nyss rullade vi, sakta och lungt som chaffören uttryckte det för att vi har andra tåg framför oss. Nu är det ett tåg med lokskada framför oss så vi står still. Alla suckar utom jag, jag gillar att åka tåg. Så har jag tydligen blivit en viktig person som får massa mejl som måste läsas igenom, det kan jag fördriva några timmar med. Jag förstår inte när detta hände, att det inte bara var massa reklam på mejlen utan saker jag verkligen måste ta till mig. Jag tycker att det är lite jobbigt, gillar inte att läsa mejl.
Nej men nu ska jag sluta skriva, det här håller inte.

Jag drar till Malmö

Sitter på tåget, påväg ner till Malmö. Har åkt i snart en timma, 3½ timma kvar.
Som ni vet så älskar jag att åka tåg, en sak skrämmer mig dock. Det är när tåget åker åt fel håll. När man åker till Malmö åker tåget åt fel håll. För jag tänker såhär; ska då bort från Sthlm åker du alltid, oavsätt vart du ska åt Bålsta hållet, alltså förbi Sundbyberg och så vidare ut mot det stora landet. Men Malmötåget åker åt andra hållet, mot södertälje. Jag förstår detta, vi ska söder ut, tåget åker mot södertälje men det är någonting som tar emot. Det känns nämligen som att vi kommer åka rakt ut från Sverige, alltså bara rakt öster ut. Därför är jag lite rädd. Men det ska nog gå bra den här gången också.

Jag är lite nervös, över att åka till Malmö. Inte lika nervös som jag var förra gången jag skulle dit och inte visste vart jag skulle bo eller vart skolan låg. Nu har jag Rasmus som väntar och en hel eftermiddag att lokalisera mig. Det kommer ändå bli lite läbbans, träffa alla klasskompisar och så. Men jag fick ett armband av Amanda igår, det är gjort av kablar eller vad det heter, sånt som sitter innuti sladdar. Jag tänker att blir jag nervös och inte vet vad jag ska säga kan jag bara visa upp mitt fina armband och prata om det en stund. Det är grönvitt så jag kan också nämna att jag hejjar på Hammarby och där är samtalet igång.

Nu ska jag äta frukost och forsätta titta på The young ones.

Min rädsla

Jag är rädd för bomber. Jag vet inte vart denna rädsla kommer ifrån men jag skulle gärna vilja bota den.
För några år sedan så blev jag rädd så fort det knäckte till under fötterna när jag var ute och gick, jag trodde att jag hade utlöst någon form av donator. Nu känner jag inte så lika ofta, rädslan har omvandlats och jag tycker nu att det är obehagligt med lämnade väskor, vantar eller annat som inte ska ligga själv ute på allmän plats.
Rädlan har även flyttats till jobbet.
Tisdag kväll. Det är någon som har glömt sin DraMaten, mitt i butiken. Inte vid dörren utan mitt i butiken. Jag vägrar att röra i väskan, den får stå där den står och jag försöker att hålla mig på replängds avstånd.
Torsdag morgon. Jag är själv nere på lagret, en okänd telefonsignal börjar ringa. Jag känner i fickorna och har ingen telefon på mig. Jag försöker att lokalisera vartifrån ljudet kommer och snart är jag framme vid paketen. Det ligger alltså en mobil i ett av paketen. Varför skickar någon ett paket med en mobil utan att stänga av mobilen?!? Och vem fan är det som ringer?!
Någon som har något förslag på hur jag ska mota denna rädsla?

KarolinaKarro

Nu är det höst! JAAAA!
Det betyder ny rumskompis!! (och även massa andra mysiga saker som mössor och ljus men det vet ni redan om).
Så nu måste jag städa och vattna blommorna. Det känns lite som att jag ska göra mig redo för ett bröllop eller nåt, att jag måste sälja in mig själv så att hon kommer att vilja stanna.

Det jag har saknat

Idag har jag hängt med Amanda. Vi lagade mat, åt mat, hon skruvade ihop min nya möbel medan jag diskade, jag var tvungen att plugga och då gjorde Amanda en korg av en affisch. Det är precis det jag saknar nu när jag bor själv.
Att vi sitter på varsin sida av bordet, jag med datorn och hon med en sax. Jag måste stänga av radion för att jag kan inte koncentrera mig när det låter. Så vi sitter tysta och pysslar med vårt, ibland när jag inte läser utan bara bläddrar från olika sidor på internet så sjunger jag en sång, Amanda sjunger såklart med.

Nu är sitter jag själv, det är lika tyst men jag är själv. När jag börjar sjunga är det ingen som sjunger med och ikväll när jag går och lägger mig finns det ingen att säga godnatt till. Jag saknar att göra mitt tillsammans med någon annan. Tur att min nya kombo flyttar in snart!

Naken bad

Jag har just varit och tagit sommarens sista dopp. Eller jag vet ju inte helt säkert att det är det sista men troligen kommer jag inte bada mer utomhus.

I vilket fall som helst badade jag naken. Det är egentligen bara det jag vill säga. Jag har badat naken rätt många gånger denna sommar och det är förbannat skönt. Vi borde alla bjuda mer på våran nakenhet.

Fel plats

Iförrigår kväll ringde jag Amanda, min föredetta kombo. Jag kom på att jag saknar henne väldigt mycket. Saknar att komma hem och sätta mig i köksoffan medan Amanda har tre olika matlagningsprojekt på gång (mitt i natten) och bara få prata av mig om vad som har hänt under dagen. Amanda har svar på allt jag säger och Amanda frågar om allt jag vill prata om.

I vilket fall som helst tog Amanda under samtalet upp mitt jobb vilket jag var fruktansvärt trött på innan jag gick på semster. Nu har jag varit tillbaka i en vecka och hon undrade hur det kändes. Jag har haft svårt att sova kvällarna innan jag ska jobba, blivit raslös i kroppen och det var länge sedan jag kände så. Men det är väl överkomligt tänkte jag.
Så när vi hade lagt på och jag gick och la mig kom jag på det. Det är inte Ica jag behövs och det är det som gör att jag inte vill gå dit. Nu när jag har börjat plugga och läser om alla häftiga projekt runtom i Sverige och världen så vill jag bara vara med. Vara med och påverka människor runtomkring mig och det är jag inte när jag står i frysen och langar upp Findus färdigrätter.

På torsdagen får jag lite av en brektäfelse på mina tankar. Vi har problem med elever som kommer från Råsundaskolan på raster och efter skolan. Dom snattar och är allmänt störiga. Ingmar blir lite förbannad och jag med såklart. Men Ingmar blir förbannad för att ungdomarna gör att hans butik går sämre, jag blir förbannad på att det inte finns något annat för ungdomarna att göra än att hänga på Ica och störa oss som arbetar. Dom har så mycket energi och kraft som sprutar ut åt helt fel håll.

Fel plats för mig helt enkelt.

Filmstaden

Förra veckan kunde jag sakna en redig klass och ett redigt klassrum. Idag kännde jag absolut det fina med att plugga hemma.
Jag hade massa att läsa och bestämmer mig för att gå ut. Tar på mig min ryggsäck (har en ryggsäck lite för att verkligen känna att jag går i skolan) och går emot filmstaden. Solen lyser men det är svalt. Väl inne i filmstaden stannar jag på ett ställe jag gått förbi många gånger men aldrig rikigt sätt. Ingmar Bergmans torg som är ett litet gulligt torg omgivet av växtligheter. Jag köper en kaffe och sätter mig på uteserveringen. Det sitter några barnvagnsmammor och lunchande arbetar men vi är aldrig fler än 10 personer på torget. Från restaurangen intil spelas Monica Zetterlund. Jag sätter mig först i skuggan av ett träd men efter ett tag når solen mig och då kan jag ta av mig tröjan och sitta i bara linne.
En underbar dag i skolan skulle man kunna säga.

Hejdå ledigheten

Idag är det söndag. Och för min del börjar första veckan på hösten imorgon (mig ingenting emot eftersom jag tycker om hösten).
Det har varit lite av en smygstart på skolan denna vecka men jag har fortfarande levt i semestern så att säga.
Men imorn drar det alltså igång och det blir en sjuhelvetes till start. Jag har nämligen bokat in en hel del grejer förutom jobb och plugg. Lite orolig samtidigt som det alltid är skönt att komma igång ordentligt om man ska komma igång. FULLT ÖS MEDVETSLÖS!!

Distansplugg

Jag tycker om att planera. Men det är alltid svårare att genomföra det jag har planerat.

Det är svårt, det här med att disciplinera mig själv. Speciellt när jag inte riktigt har en tydlig deadline när saker ska vara gjorda.

Alltså vi har uppgifter som ska vara gjorde till en viss dag men vi har också massa böcker som ska läsas. Till när är oklart. Då är det lätt att skjuta upp det. Jag hoppas att jag snart får någon form av rutin på saker och ting.

Annars är det roligt att plugga. Framförallt roligt att planera.

En helt ny värld

Jag är fylld av kärlek.

Vad mer kan jag säga? Jag tycker att allt är roligt. Och jag ser fram emot allt. Det finns inga tunga orosmoln någonstans på min klarblåa himmel.

I tisdagskväll var jag och Emilie påväg hem från Eskils Tuna där vi hade hälsat på Amanda. Bilen gick i 120 (för att man får köra i 120 på vägen från Eskil) och vi hade högsta volym på stereon som spelade Disney Klassiker. Vi sjöng för allt vad våra röster klarade av.

Och lite så känns det hela tiden för mig. Som att jag flyger fram och har superroligt samtidigt. Det är underbart.

Första dagen i skolan

Idag har jag börjat skolan. Det är roligt men lite svårt att förstå eftersom att kursen är på distans, man skulle kunna säga att jag sitter i klassrummet nu. Antar att jag vänjer mig snart.

Utanför sitter det 3 ungdomar, två av dom har också börjat skolan idag. Gymnasiet, där kan man snacka många nya intryck. Dom verkar lite omtumlade.

Den ena, låt oss kalla honom för Emil berättade om vad som hade hänt första dagen.

Alla elever skulle säga sitt namn och någonting på samma bokstav efter, en ganska enkel lek kan tyckas. Men Emil hade det lite svårt. Han tänker och tänker och tillslut kommer han på Ekorre. Bra plan men det som händer är att det finns en annan pojke i klassen som heter Erik och han säger Ekorre. Emil får hjärnsläpp och helt plötsligt är det hans tur. Han hör sig själv säga:

"Emil, Äcklig"

Nej, det är inte alltid lätt att börja i en ny skola.

Min första uppgift är att skriva om mig själv, jag ogillar att skriva om mig själv. Jag vet i alla fall hur jag ska börja:

"Lovisa, Lakrits"

25 maj-09

Vi slutar inte leka för att vi blir äldre och klokare

Vi blir äldre om vi slutar leka

Det är en världslig sak

Förra veckan var en fruktansvärd vecka. Jag grävde ner mig i paniken och såg ingen utväg på problemen mer än att härda ut, fortsätta att gråta, fortsätta att stressa och bara må piss tills det var över.

Så åkte jag till Göteborg, för att fly undan problemen för en helg. Så blev det inte, jag blev istället tvungan att möta problemet, stå öga mot öga med det och gå ner på djupet med vad som var fel.

Även om inte allt blev löst, så är allt just nu för mig en värdslig sak. Jag skiter i allt. På ett bra sätt. Dvs jag låter andra ta hand om saker, jag inser att det inte är hela världen att glömma och när paniken kommer så tar jag ett djupt andetag och frågar mig själv om det är värt att få panik. På den frågan svarar jag numera NEJ!

Förra veckans var instälningen: JAG MÅSTE GÖRA ALLT OCH ALLT MÅSTE BLI PERFEKT ANNARS GÅR JAG UNDER OCH UNDER GÅR JAG I ALLA FALL FÖR ATT JAG MÅSTE GÖRA OCH ALLT MÅSTE BLI PERFEKT!!

Denna veckas inställning är: Det löser sig, någon annan tar hand om det där. Jag gör saker som känns bra för mig istället för att hjälpa andra.

Nu låter detta verkligen egoistiskt men jag tror att om jag börjar panika igen så kommer jag att ta slut helt och hållet. Och då blir det svårare att komma tillbaka till den Lovisa jag vill vara.

Den Lovisa jag är nu är skönt för mig, just nu Men jag känner hela tiden hur det spritter i mig, hur jag vill göra och fixa och dona. Jag vill göra det för det är sånt jag är bra på men dessa egenskaper får inte utnyttjas som dom har gjorts nu, både av migsjälv och av andra.

Så den här rehabilieringen ska få mig att längta tillbaka till den Lovisa jag tycker mest om att vara. Jag ska tvinga mig själv att vara lite passiv i resten av Kanin projektet och sen tvinga mig själv att ta det lungt i tre veckor efteråt för att vila upp mig.

Jag ska bli snällare mot mig själv för att kunna vara snällare mot andra.

Sköna Maj VÄLKOMMEN!

Gårdagen var en sån fantastisk och underbar dag. 

Jag åt frukost på en varm och solig balkong

Jag drack vin i björnsträdgård mitt på ljusa dagen. 

Jag gick i demonstrationståg tillsammans med kulturnördarna. 

Jag åt hemmagjorda hamburgare på en gräsmatta i sundbyberg.

Jag spelade kubb och vann kubb.

Jag åt kladdkaka.

Jag tittade på Torkel i knipa. 

Jag drack öl och pratade om framtiden. 

Jag var på öppen scen på turteatern. 

Jag tog en nattpromenad genom stan. 

Jag somnade sött. 

Och allt detta (förutom det sista) i goda vänners sällskap. TACK!

Teater Rani

Sluta springa

Jag har någon form av oro i mig. Eller jag är lite orolig inuti. Det bökar och bånkar inom mig och som vanlig är det svårt att sätta ord på det. 

Jag tror att det beror på att det snart är sommar. Och att det kändes som igår det snart var sommar förra gången. 

"hey, stop livet, kan du inte sluta att springa så förbannat snabbt" tror jag att mitt inre hade sagt om det  hade pratat. 

Egentligen så är jag inte alls missnöjd med det som är nu. Den sommar som väntar och även den höst som väntar ser jag fram emot. Det är bara det satt saker förändras så väldigt mycket nu att jag inte hinner med. 

Utomhusmat

Jag sitter på jobbet, rasten får gå åt till att låna datorn.
Jag har stått i kassan hela förmiddagen. Folk kommer in i klänningar och utan jackor, dom handlar grillkorv, frukt, bullar, plastglas och allt du kan tänkas använda utomhus.
Jag pratade med en dam som skulle förstäda med föreningen om att det är så värt att ha en lång, kall och helvetisk vinter för att få det här. Få känna hur energin sprudlar inom en för att det är varmt och soligt.
Jag slutar jobba om 3 timmar och 50 minuter. Då ska jag ut. Bara ut och vara ute. Tills mörkret skiljer oss åt.

Hallå världen

På lunchrasten idag pratades det om ett tv-program som jag inte hade en aning om vad det var. Detta var tydligen lite upprörande då programmet var väldigt bra och "alla vet väl vad Ballar av stål är". Jag visste inte. 

Anledningen till att jag inte vet är att igår var första gången på två veckor som jag satt och tittade på tv. Jag har inte hunnit innan och om jag någon gång haft tid att sitta ner har jag lyssnat på radio. Jag har nu, efter två veckor intensivt arbete kommit tillbaka till världen. Om så bara för en liten stund då jag troligen kommer försvinna in i jobbvärlden snart igen så är jag tillbaka. Bara att kunna sitta vid en dator mer än i 30 minuter (tiden man får sitta på bibliotekets dropin datorer) känns som en lyx. 

Jag ska också få lagad mat idag. Hemma. 

Det här känns skönt och jag ser fram emot sommaren då detta ska bli min vardag! Inget spring hit och dit, jag ska förutom jobbet på furan bli dagdrivare igen! 

Två systrar och Marie

Måndag morgon. Jag vaknar och är helt tom och ensam. Det känns som att någon har kastat in mig i en frys och vägrar att släppa ut mig. Jag går till jobbet och gråter hela förmiddagen, ibland kom det tårar på utsidan men jag försökte att hålla dom inne. Jag är ledsen för att jag återigen förstår att allting har ett slut. 

Teater Rani har varit en del av mitt liv sedan januari, medborgarhuset i hägerstensåsen har jag spenderat otaliga timmar i och Två systrar och-mauset har jag klottrat ner med en hel massa scenerier. Så var det bara slut. Efter en hel veckas föreställningar städade vi i söndags ur teatern och gick hem utan att kunna säga vi syns imorgon. 

Nu vet jag att det bara är en fas som är över, vi i teater Rani kommer att ses igen. Silje har jag redan träffat två gånger och Niclas en, då har det bara gått två dagar sedan i söndags. Och jag är fruktansvärt stolt över allt arbete vi har lagt ner på detta projekt och det känns fint att ha varit med i detta och jag hoppas innerligt att det blir flera projekt. Så ledsamheten gick snabbt över. 

Ändå kan jag inte låta bli att känna hjärtat som hugger till när jag står i tvättstugan och tänker "jag kan inte tvätta på torsdag för då är det Rani men på... jo juste, jag kan tvätta på torsdag".

Vad är det som luktar?

Jag sitter inne på stadsbibblan på en halvtimmes dator för att hinna kolla upp vad som händer i världens medans jag jobbar och spelar teater. Då känner jag att det är något som luktar. Det är en doft jag känner igen. Det är från mig det luktar och jag väljer att kalla lukten torrsvett.
Det är inte svetten man får när man har tränat, det är heller inte svetten man får när man sitter innlåst i ett varmt rum. Inte heller är det svetten man får när man blir nervös.
Det är svetten som kommer när man är ute på våren, svetten som inte blir blöt för att det är fortfarande för kallt för att det ska börja rinna om en. Svetten bara luktar varmt och mysigt, som att man har gått utomhus och solen har lyst på en så att man har blivit alldeles lagom ljummen. Det luktar oerhörtgott.
Och nu ska jag ut igen för jag känner att snart kommer den där äckliga lukten som man får när man sitter inne på bibliotek hela dagarna.

Med solen rakt i fejjan

Jag sitter på jobbet och drömmer mig tillbaka till gårdagskvällen.
Det var fyra tjejer, fyra tejejer som inte hade träffats bara dom fyra på ett bra tag.
Det var levande ljus och popcorn.
Det var en gitarr som spelade framförallt BSB-låtar.
Och det var prat och skratt.
Längesedan var det och jag mådde så bra av att bara sitta och snacka om Tempelriddaren Arn och diverse andra ovesäntliga saker.
Det känns som att solen börjar lysa i mitt ansikte igen.

2 matlådor om dagen

...blir i längden inte så bra för magen. Just nu lever jag inte som jag lär. Jag stressar som en toka för att hinna med allt som ska hinnas med och det går åt fruktansvärt mycket energi att planera mina dagar för att tiden inte räcker till. Jag försöker pussla ihop mina aktiviteter och samtidigt få lite vila men oftast är den enda vila som hinns med är en powernap på tunnelbanan. Jag hatar att leva såhär samtidigt som jag älskar allt jag gör och skulle inte kunna tänka mig att skära ner på något. Det blir gråta och skratta om vartannat. 

Jag klarar av det för att jag vet att det är en intensiv period som snart är över. Jag klarar av det för att det finns så många som bryr sig om mig och vill mig väl. 

Så länge man inte tror på det

Sjukdomar, något som kroppen bråttas med då och då. Det här året har varit extremt för min kropp, jag har nog aldrig varit såhär mycket sjuk på så kort tid. Det känns som att jag inte varit frisk på hela året.
Så när jag i början av denna vecka blev förkyld så kunde jag inte tro det. Det är inte min tur igen. Och så länge jag inte tror på det så finns det inte. Jag tror inte på att det som rinner ur min näsa (även när jag ligger på rygg och sover) är snor och jag tror inte att den luft som stötvis kommer upp ur mina lungor är hosta.
Dock så dricker jag väldigt mycket ingefärs te utifall att jag skulle bli förkyld för att det vore ju väldigt synd att bli förkyld nu när jag ska och åka snowboard. VÄLDIGT SYND!
Med rätt inställning gott folk så går allt lite bättre!

Tillägg

Jag vill bara få det klart för alla att jag inte är den enda som är förrvirrad. För ca 30 minuter sen får jag ett samtal från Karolina Ersson som ska med på skidresan.
-Hej Lovisa, är det Scschweischx vi ska till?
Hon stod och växlade pengar och var inte helt säker.

Schshcweitcshc

Snart åker jag till landet vars namn det finns 2 miljoner sätt att uttala. Alla uttalar säkert fel. Jag kan inte stava till det heller. Jag tänkte att jag skulle kunna skriva orten vi ska till men så kom jag på att jag inte har det blekaste om vad den heter överhuvudtaget. Så det gick fetbort. Jag skulle också kunna skriva att vi ska till Schsänäääv men jag kan inte stava till det heller så varför skämma ut mig mer än nödvändigt?
Även fast jag inte kan stava så vet mitt hjärta vart jag ska, och detta land med det mystiska namnet har kastat ett lasso runt mitt hjärta och drar som fan. Det vill säga: jag längtar som en toka tills på lördag då vi äntligen sitter på flygplanet igen efter 51 veckor.
Jag har hela veckan försökt att hoppa över torsdag, jag tänker att efter onsdag kommer fredag och sen åker vi. Torsdagen har tyckts överflödig för jag vill bara att veckan ska gå. Men torsdagen behövs nog, det är mycket att fixa. Först och främst packa men sen ska jag även se till att Stockholm klarar sig utan mig en vecka. Jag måste kopiera upp papper till min ena teatergrupp och ha möte med min andra för att se till att veckan utan mig kommer att gå så smidigt som möjligt. Det blir nog rätt skönt för både mig och alla andra att jag åker bort, alla behöver en paus så att säga.

Prima skinka

Jag försökte vara en motpol till alla som mådde dåligt, jag försökte liva upp stämningen och få världen till en bättre plats. Sen föll jag med. Ner i stressen och det negativa tänket. MEN nu är jag tillbaka på benen igen. Jag har gjort en MåBra-lista som jag ska börja följa på måndag och jag ska för allt i världen försöka jobba aktivt mot stressen. Stressen är en av mina största fiender i dagsläget.
Bara så att ni vet vad jag håller på med medans jag inte skriver här.

Uppdatering

Maten:  Jag tyckte att jag klarade rätt bra att undvika kolhydrater, hela måndagen och hela tisdagen åt jag grönsaker istället för pasta/ris/potatis osv. Mackor undvek jag och istället för musli i filen åt jag frön och frukt i. Men så på tisdag eftermiddag/kväll får jag en förfärlig huvudvärk. Jag blir rädd och tänker att det kan bero på att jag inte hade ätit mat överhuvudtaget på ett tag. Så jag äter men det går inte över. Då tar jag en macka för att försöka få stopp på det. Inte heller det funkar så jag får gå och lägga mig. Det gjorde så fruktansvärt ont men inte ens sömn stoppade min huvudvärk, jag vaknar även på onsdagen och har ont. Jag äter då en hårdmacka till frukost och sen även lite fullkornsbulgur till min fisk och grönsaksröra. Det slutar fortfarande inte. 

När jag kom till jobbet på kvällen sa My att hon hade läst att man kunde få ont i huvudet, jag antar att det blir så när man ska sluta med något man är van vid. 

Idag känns det dock lite bättre, men jag åt en hårdmacka imorse igen och frågan är om jag inte måste ha lite till kvällsmat också. Vi får se, jag tycket i vilket fall inte det är värt att ha såhär ont i huvudet, men det kanske bara är i början. Vi får se helt enkelt. 

Grönt och rött: Jag är glad för att i min kalender har det börjar skrivas med röd och grön penna. Grön penna betyder teater och röd penna betyder träning. Det har varit ett tag nu när det bara varit svart (jobb) och blått (allt annat skit), men nu när jag ser i kalendern rött och grönt mår jag lite bättre bara av det. Sen är det ju fruktansvärt kul att vara på teatern och träningen också. 

Håret: Det ska bli långt, så är det bara. Nu har jag en period då jag febrilt försöker att få det till någon form av sansad frisyr men det går typ inte. Så idag när jag var på gymmet och fönade håret kom jag på att det kanske måste få vara stort som en boll. För det är precis det som det vill vara. Och när jag försöker få det platt och fint så blir det till en hjälm. Så jag och mitt och hår ska börja sträva åt samma håll, det kommer bli större och troligen snyggare. Håller tummarna för det. 

Föreläsningen

Igår när jag skrev i bloggen hade det negativa i världen tagit över mig. Jag var lite förbannad och kände att jag inte kunde ge rättvisa åt mannen jag egentligen ville skriva om. Men idag är jag glad igen!

Jag nämnde ju igår att jag och Amanda inte brydde oss om förseningar eller trånga tåg utan vi bara pratade. Så vad var det vi pratade om? Jo, det ska jag tala om för er, språk och Jonas Hassen Khemiri. Denna man kom helt plötsligt in i mitt liv då jag fick följa med när han föreläste på min mammas jobb. Min mamma hade hört honom föreläsa förut och sa att han var otroligt bra. Så jag tänkte att visst kan jag följa med. Och nu är jag också frälst. 

Känslan påvägen hem var att jag var fylld med ny kunskap som jag ville göra något med och jag ville veta mer, det är precis så det ska kännas efter en bra föreläsning. Så jag och Amanda pratade om ord som man inte får säga men som är helt naturliga, om att vi aldrig ska rätta barn i framtiden och vi funderade även när Jonas var född, om han är singel osv. För det är svårt att inte bli lite smått förälskad. 

Så när jag kom hem kom jag på att det var inte igår jag blev frälst, jag har varit frälst länge. Den ljudbok jag har lyssnat på absolut flest gånger är hans Montecore och det är bara hans pjäs Fem gånger gud som jag har sett två gånger för att jag tyckte att den var så jävla bra. Hans föreläsning var bara ett nytt framträdande att bli lyrisk över. 

Sammanfattning: Mer Jonas Hassen Khemiri åt folket!

Så hade jag en tanke också, dom där tankarna man får när man möter kända personer och så vågar man inte fråga. Jag undrar hur det känns att vara 1.98 (han sa att han var det) och veta att 2 cm till så hade han kunnat säga att han var 2 meter. Det kanske känns samma som för mig. Hade jag växt 38 cm till så hade jag varit 2 meter. 

Hej du förfärliga människa som försöker hjälpa andra

Jag har skrivit om det förut (se Vardagshjälte? augusti 2008) och tänker skriva om det igen för att försöka få folk att förstå att världen är en fin plats när alla hjälps åt och ingen suckar. 

På grund av en olyckshändelse tidigare under dagen så var alla pendeltåg försenade när jag och Amanda skulle åka hem från staden. Vi får stå ca 20 minuter för länge på karlbergs station och vänta på vårt tåg mot Bålsta. Men det bekymrar inte oss, vi har mycket att tala om. Tågen till Kungsängen och Märsta åker förbi och är proppfulla med folk, likaså perrongen. Vi får trycka oss in när tåget kommer men det bekymrar inte oss, vi har för mycket att prata om för att märka att det är jobbigt. 

I Sundbyberg kliver jag av och även här är perrongen full av människor som längtar efter att få komma hem. Jag ser en man med en barnvagn som desperat försöker hitta ett dörrpar att komma in igenom. Han ger upp när tåget fortfarande står på stationen, tar upp mobilen och tänker väl ringa hem till sin partner och säga att det blir nog att stå här en halvtimme till. NEJ! tänker jag, så får det inte gå till!

Jag har gått lite längre fram och ser ett dörrpar där det skulle gå att klämma in en barnvagn. Jag skriker åt mannen att här finns det plats. Han stoppar ner mobilen i fickan och med barnet på armen så kommer han springande. DÅ börjar den röda lampan blinka, ljudet att tjuta och dörrarna stängas. Och för första gången i mitt liv gör jag det som alla hatar; jag ställde mig ivägen för dörrarna som hölls på att stängas (för att försvara mig vill jag bara säga att det var inte som tunnelbanan, att den skulle komma igen 10 minuter senare utan att nästa tåg skulle väl säkert dröja en halvtimme till). Men det som nu händer är att människorna i vagnen inte flyttar på sig, inte försöker att tränga ihop sig i gångarna där det finns massor av plats. Dom suckar, speciellt mannen som står precis bredvid dörren jag håller upp. Tillslut kommer det en vänlig kvinna som står inne i vagnen och drar in barnvagnen så att den får plats. 

Jag går därifrån och är glad för att mannen kom med tåget, ledsen för att min dröm om att vi ska sluta tänka enbart på oss själva kommer att fortsätta vara en dröm ett bra tag till. 

Mycket tjafs i ett inlägg

Idag sitter jag på Sundbybergsbibliotek, jag skaffade mig ett nytt lånekort här. För er som har följt min blogg så hände här för ett tag sedan en liten insident här och det har tagit tid att återhämta mig från den (kärringen som jobbade här SLÄNGDE mitt kort som jag hade ägt sen jag var 6 ÅR GAMMAL!! DET VAR FAN ANTIKT OCH DET FÖRSTA JAG FICK HA HAND OM ALLDELES SJÄLV!! DET VAR MITT FÖRSTA KLIV UT I VUXENVÄRLDEN! OCH DET SLÄNGDE HON!!!! ) . Men nu är jag tillbaka, med ett nytt lånekort!
Helgen har varit mycket bra. Lediga helger uppskattas mer nu när jag jobbar varannan. I lördags var det totaly slappdag, jag åkte runt och hälsade på mammas och pappas vänner och blev bjuden på massa mat. Det tackar man aldrig nej till.
Söndagen var en kreativ dag. Först med teater repetition med Rani och sen årsmöte med syjuntegruppen Tretton&Tretti. Där bestämdes att ett projekt skall startas. ProjektEtt, syftet med detta är att under året tillsammans skapa en kollektion med kläder/väskor/smycken eller vad som nu faller oss in. Och det bästa av allt är att alla är välkomna! Du behöver inte kunna göra något alls, vi hjälps åt och skapar. Vill du bara lägga ner lite av din fritid på att vara kreativ så är du välkommen!
Söndagen fortsatte i vilket fall med bio, jag och Silje såg Mammuth. Det var väldigt mysigt. Sen gick jag hem och sov.

Och vaknade upp idag till en vardag utan kolhydrater. Eller jag ska undvika så gott det går. Det är My på jobbet som har satt driller i huvudet på mig. Jag ska säga att just i detta ögonblick så tvivlar jag på att det fungerar, jag tror inte på att utesluta något. Men jag ska prova i några veckor och se om jag lär mig något av det. Eller snarare vad jag lär mig av det. Det kommer i vilket fall som helst bli svårt.

Säng vs. Radio

Jag har en dålig sovperiod. Då kan man undersöka vad det spelas på radio om nätterna. Det är nämligen så att efter två timmar i sängen utan sömn så får jag rätt tråkigt och blir även lite hungrig. Så natten mellan torsdag och fredag var jag upp halv tre och lyssnade på vaken i p3 och p4. Jag trodde att dom bara spelade musik där men tydligen är det även ett "ring in och tyck till program". Det var två olika påståenden, något om någon gruva och något om läkare.

Jag funderade på vem det är som ringer in mitt i natten och tycker till. Den första var en lastbilschaufför. Förståeligt. Men sen ringde 10-15 personer som lät som gamla människor dvs pensionärer. Vad gör dom uppe mitt i natten?!? Och det enda dom gjorde var att klaga, det var fel på allt. Jag tänkte att går jag inte och lägger mig snart så kommer jag att förvandlas till en sån människa. 

Så då gick jag och la mig. 

Men sova det kan jag fortfarande inte. Dock känner jag att har man inget vettigt att säga kan man lika gärna ligga kvar i sängen. 

Du ska va president

Jag sitter hemma hos mina föräldrar och har en otrolig längtan till att få åka skidor. På ansiktsboken börjar det nu ploppa upp bilder från diverse skidsemstrar och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Och så Julia som typ åker skidor varje dag borta i Kanada. Därav det förra inlägget, bläddrade igenom mappen med bilder från förra året och tänkte att ni som inte har längtan till sol och snö kanske får det nu. 

Men det var inte det jag skulle tala om. Jag skulle tala om att vara president, för min blogg är typ såhär skit inne och tar upp såhära nyheter och grejer som är intressant just nu! Nej men ja, jag tittade på nyheterna igår och såg då USAs nya president och tänkte att pommesfrittes vilket jävla jobb. Vet han vad han har gett sig in på? Tänk att bestämma över ett sånt stort land. Jag började fundera över hur hans anteckningsblock ser ut... Eller typ hans kalender. Det är så jävla stört att jag blir yr i huvudet. Vilken jävla supermänniska  han måste vara. Tänk er själva att vara i hans situation. Och så sa han på nyheterna att det troligen kommer börja klagas på Obama om 2-3 månader för att han inte kommer hinna göra något fram tills dess. MEN HALLÅÅÅÅ!!! Vadå klaga? Människor har verkligen inte förståelse för sådär svåra jobb. 

Jag å min sida känner att det är skönt att jag slipper vara i hans situation. Och jag är inte så insatt i vad han tycker eller så men han hade fin röst vad jag hörde så jag tror att han kommer klara det galant! 

Snart...

Det tog tid att komma dit upp, det var extremt jobbigt eftersom vi sprang i lössnö på alldeles för hög höjd. Men det var så jävla värt det när vi satt där. Jag, Linnea och Ida, ensamma med bergen. 

Bibblan, andra inlägget

Idag är det måndag och jag har bokat en tid, så nu får jag sitta i hela 90 minuter vid denna dator. Det känns bra!
Men jag har mycket att ta mig för, nu när lägenheten är klar rent fysiskt så är det massa grejer som behöver fixas utöver det också. Sånna här vuxensaker som mamma och pappa tjatar om hela tiden.
Så nu ska jag ta tag i det!

Bibblan

Jag är på Solna Bibliotek och har en fruktansvärd tidspress. Tänkte boka en tid men alla var upptagna så jag fick ta en 15 minutersdator. Det betyder att jag bara har 15 minuter på mig att kolla allt på det stora intranätet och sen så kommer hela världen att explodera. Eller datorn att stängas av... Jag har nu 8 minuter kvar
Vi har alltså inte fått upp någon dator i lägenheten, funderar på att inte sätta upp den heller. Får se hur det blir med det, känner att den här stressen inte riktigt fungerar. Men jag ska boka en datortid tills imorgon, då kan jag sitta flera timmar om jag vill.
JAG KLARAR INTE AV DENNA PRESS!! En liten klocka i hörnet tickar ner och det enda jag gör är att skriva detta meningslösa inlägg!
Jag ville bara att ni skulle veta att jag står här och är pressad, nu ska jag nog sätta mig en den svarta IKEA soffan här bredvid mig och läsa en bok en stund för att sedan bege mig till jobbet.
Det är lite jobbigt det här med att ha massa tidspress men även massa tid att fördriva. Vet inte riktigt hur jag ska klara av det här. Stress på bibliotek, det är väl inge bra?
Nej nu är det fem minuter, måste sluta.

Tomma skor

Idag när jag var ute och promenerade så såg jag ett par tomma skor. Dom stod väldigt fint och prydligt uppställda vid sidan av gångvägen. Så när jag såg dom fick jag lite som en uppenbarelse. 

Jag tänkte att som dom där skorna vill jag vara! 

Skorna var redo, redo att möta ett par nya fötter. Kanske hade dom inte trivts med sina gamla fötter och skulle pröva på hur det var med ett par nya. 

Jag vill, precis som skorna se vad det är för några fötter som passar mig. Jag står redo för nya saker och tycker att det är skönt att inte riktigt att hitta rätt ännu. Förra veckan kände jag inte så, då fyllde jag 20 och hade panik för att jag inte visste vad det skulle bli av mig. Och visst blir det säkert lite panik för dom små skorna om natten när det blir mörkt och kallt och dom ännu inte har hittat några passande fötter. Men det kommer!

Nya fötter kommer och nya fötter går som det heter. Frågan är om någon någonsin hittar fötter som passar resten av livet, man måste ju byta skor då och då. 

Jaja, i vilket fall så är jag inte längre rädd för framtiden, för jag har fått nya ögon. Eller fötter...

Tillbaka till vardagen

Nu när alla högtider är slut så kan vi allesammans lugnt och stilla återgå till vardagen. Det innebär för dom flesta mera jobb men för mig är det tvärtom. Jag återgår till mitt onsdag, fredag kvällar och varannan helg schema. Skönt! Nu kan jag äntligen ha dom där veckorna med listor på saker att göra, vissa roliga, andra mindre roliga. 

Denna veckan är rolig, det ska fixas klart i lägenheten på allvar. Endast en halvdag har gått på denna vecka och jag har redan lyckats kryssa för ett antal punkter på min lista. Och innan denna dag är slut är nog allt tråkigt gjort, sen är det nästan bara att sy kvar, och borra men det tänkte jag anställa någon annan att göra. 

Sen börjar teatern denna vecka också, jag kom på idag att det är nog fortfarande teatern som får mig att orka med vardagen. Även fast jag tröttnade i  höstas så känner jag mig nu redo och otroligt peppad att på vara med och skapa konst!

Jag känner mig otroligt pepp överhuvudtaget. Jag vet att om 9 veckor så går jag på allvar in i vuxenvärlden då jag får nästan heltid på Ica, så jag ska ta vara på dessa 9 veckor så att jag är redo att stiga in i en värld full av liv (nej, jag vet inte om det där sista, det är bara citat från lejonkungen men va fan, var är det för värld man kliver in i? Jag ville bara skriva något fint men kom inte på något. Synd.)

Nu ska jag återgå till min lista!

Jag är 15 år

och jag heter Elionore.
Jag kom så väl ihåg när jag fick börja sjunga den sången. Däremot kommer jag inte ihåg när jag var tvungen att sluta. Och nu helt plötsligt så är det I don't want to get up, just let me lie in, leave me alone, I'm a twentysomething.
Ja, jag fyller herre min skapare 20 år idag.

515

Nu kanske ni tror att jag har flyttats tillbaka i tiden, varför i hela friden skriver jag 515 när vi precis gått in i 2009? Jo för att jag tänker inte sammanfatta, inte på något sätt. Jag orkar inte, om ni vill veta vad som har hänt 2008 får ni läsa inläggen och om ni vill veta vad som kommer hända 2009 får ni stanna kvar.
Jag tänker istället skriva om en bussfärd.

Vi sitter på buss 515, det är vinter så den fungerar inte riktigt som den ska. När bussen ska åka iväg från en station så kan den inte det för att dörrarna inte går igen. Nästa buss kommer bakom. Alla på bussen får gå av och gå på nästan buss. Denna buss kör inte heller iväg för att det är för trångt för, den nya bussen får backa och det är lite granna kaos. Då säger en liten flicka till sin mamma: Kommer jag att dö nu?
Historien slutar lyckligt och vi åker tillslut vidare och alla överlever.