Två systrar och Marie

Måndag morgon. Jag vaknar och är helt tom och ensam. Det känns som att någon har kastat in mig i en frys och vägrar att släppa ut mig. Jag går till jobbet och gråter hela förmiddagen, ibland kom det tårar på utsidan men jag försökte att hålla dom inne. Jag är ledsen för att jag återigen förstår att allting har ett slut. 

Teater Rani har varit en del av mitt liv sedan januari, medborgarhuset i hägerstensåsen har jag spenderat otaliga timmar i och Två systrar och-mauset har jag klottrat ner med en hel massa scenerier. Så var det bara slut. Efter en hel veckas föreställningar städade vi i söndags ur teatern och gick hem utan att kunna säga vi syns imorgon. 

Nu vet jag att det bara är en fas som är över, vi i teater Rani kommer att ses igen. Silje har jag redan träffat två gånger och Niclas en, då har det bara gått två dagar sedan i söndags. Och jag är fruktansvärt stolt över allt arbete vi har lagt ner på detta projekt och det känns fint att ha varit med i detta och jag hoppas innerligt att det blir flera projekt. Så ledsamheten gick snabbt över. 

Ändå kan jag inte låta bli att känna hjärtat som hugger till när jag står i tvättstugan och tänker "jag kan inte tvätta på torsdag för då är det Rani men på... jo juste, jag kan tvätta på torsdag".