Jag har en vän som heter My också. Vi har nästan frågat chans på varandra. I vilket fall som helst har vi båda sagt att vi tycker att det är roligt att vara vänner med varandra och kommer försöka fortsätta vara det i framtiden också.
Vi jobbar ihop, i början blev jag alltid så förvånad när vi tyckte likadant om nästan allt. Nu har jag vant mig, vi har till och med funderat på att flytta ihop. Fast det hade nog blivit för mycket. Hon är nog nämligen den galnaste kvinna jag känner. Och tydligen är jag den galnaste kvinna hon känner. Det gör att det blir rätt galet ibland.
Men jag kom ihåg första gången vi skulle umgås utanför jobbet. Blodcentralen var det, My skulle bli blodgivare. Tankarna for omkring i huvudet; Skulle vi hitta något att prata om? Kommer hon att tycka att jag är tråkig? Kommer hon vara tråkig? Osv.
Allt gick bra, nu kan vi umgås hur avslapnat som helst, jag och My.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om konsten att leva på lycka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar