Varmare i regnet

Det var en man som började prata med mig idag på tunnelbanan. Inte bara en mening, vi pratade hela vägen från T-centralen till Sundbyberg.

Nu kanske ni tänker "Va? I Sthlm? Det är ju helt otroligt, här pratar vi väl inte med varandra?".
Och jag svarar "Ja, detta hände i Sthlm men inte var det en Sthlmare som pratade med mig, så än finns inte mycket till hopp om att vi har tinat här."

Mannen som började prata med mig var nämligen relativt ny i Sverige och Sthlm, han hade bott här i två år och tidigare spenderat tid i Spanien, men tydligen inte hela sitt liv. Jag fick aldrig reda på vart han kom ifrån från början eftersom det fanns en såkallad språkbarier mellan oss. Han kunde inte väldigt bra svenska och heller inte väldigt bra engelska. Detta gjorde ingenting, vi pratade om fotboll mestadels. Lite om liven vi levde. Det var en av dom finaste händelserna på länge. Jag blir så fruktansvärt glad när jag pratar med folk som jag inte känner för det händer så sällan.

Jag tänker nu igen (jag har tänkt det många gånger förut) att varför pratar vi inte mer med varandra här? Det blev ju en väldigt trevlig tågresa istället för att jag sitter och tänker på sorgsna saker. Jag ska försöka igen (jag har försökt många gånger förut) att börja prata folk som jag inte känner. Det är svårt, hur börjar man? Hur fortsätter man? Hur avslutar man?

Samtalet med mannen började med att han kommenterade min hammarbytröja. Sen var vi igång, som sagt var blev det mycket fotboll. Avslutade gjorde vi när jag skulle gå av tunnelbanan och då sa jag "Hejdå, ha det så bra", han sa bara "Hejdå!"

Ska vi inte alla försöka lite mer? För ett finare och varmare samhälle?