Det jag nu kommer att berätta hör inte till vanligheterna. Tror jag i alla fall. När jag tänker på det har jag svårt att tro på det så jag förstår om ni tror att jag ljuger. Men allt är sant.
Jag sitter på pendeltåget mellan sundbyberg och t-centralen. Det är inte överdrivet mycket folk men lite lagom. Bland flera sitter en Dam och läser en bok, hon sitter med ryggen mot mig. Snätt mittemot damen sitter en Kvinna. Dom sitter inte nära varandra men så nära att dom ser varandra och kan ha ögonkontakt.
Damen som läser boken börjar gråta. Kvinnan kommenterar på något sätt detta och Damen förklarar att boken är sorlig. Efter en halvminuts samtal säger Kvinnan: Vill du komma och sitta här bredvid mig? Damen tackar såklart ja och flyttar sig bort till Kvinnan. Dom två samtalar hela vägen till T-centralen där Damen säger hejdå och går av.
Jag kan tycka att möten är väldigt fint, när man ser ett förälskat par mötas eller ett barn som hoppar upp i famnen på farmor. Men det här slog allt. Det var så vackert att jag själv nästan började gråta. Och jag vet inte hur jag ska sluta detta inlägg, jag vill bara att sånt här ska hända oftare, spontana möten där man visar kärlek till en medmänniska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Om man börjar själv så sprids det! Bemöt din nästa som du själv vill bli bemött, hört det förut?
Mamma
Skicka en kommentar