Vardaghjälte?

Igår hände något utöver det vanliga. Jag var påväg till Bromma där jag skulle besöka min ensamma vän Caroline. Jag sätter mig på buss 113. Vi åker förbi allén men sen händer det konstiga, bussen svänger av mot duvbo och rissne, så som 119 gör.
Folk börjar viska i den relativt fullsatta bussen. Jag tänker att han svängde fel och gör väl en helomvändning i rondellen. Men det gör han inte utan fortsätter raktfram. Folk börjar viska mer men ingen har en tanke på att säga till honom. Jag som sitter nästan längst bak får masa mig fram, förbi en massa människor.
"Det här är väl 113?" säger jag
"Jaa" säger busschaffören
"Har du inte kört lite fel då?"
"Nejnej"
"Jo, den här ska åka över Mariehäll och bort mot Bromma"
"Jaja!! Juste!!"
Busschaffören klappar mig på armen som tack och jag går tillbaka till min plats. Folk frågar om han hade kört fel och jag ler och nickar.

Om det här hade varit ett fint land men fina förstående människor så hade historien slutat här. Jag hade känt mig nöjd med min insats och folk hade varit lyckliga. MEN ICKE!!
Det som händer är nämligen att vi är på en väg som det är iprincip omöjligt att vända på, vilket gör att bussen måste åka långt för att hitta en bra vändningsplats. Jag förstår honom och tänker att han får ta den tid han vill för att vi säkert ska komma tillbaka till 113 rutten.
Men så tänkte inte alla. Speciellt inte tanten framför mig. Det här upprörda viskandet börjar igen och tanten börjar rikta sin ilska mot mig. Som att jag var den onde Tengils högra hand och att det är jag som bär ansvaret för att bussen åker fel. Hon börjar alltså fråga ut mig om vilken väg vi åker på och vart fan vi ska. Jag känner mig inte alls lika nöjd med migsjälv längre utan snarare lite rädd och ledsen.

När jag tänkte på händelsen i efterhand så är det klart att ingen vågade gå fram och säga till att vi åkte fel. Jag tyckte att jag gjorde en snäll sak men får skit för det. Varför är det så? Jag fick en koppling till det fruktansvärda som höll på att hända oss och då är det såklart mig man blir sur på. Om man blandar sig i andras problem blir det automatiskt ens egna.
Men jag tänker fan inte sluta vara vardagshjälte. Nästa gång hoppas jag att folk blir lite mer glada, annars tänker jag ställa mig upp och skrika "ALL MAKT ÅT TENGIL, VÅR BEFRIARE!!!" Då jävlar kan dom små fega svenskarna få något att tänka på.