onsdag, maj 07, 2008

Den som alltid skadar sig

Troligen har jag ett längre tag, kanske hela mitt liv varit en person som ramlar. Dock så har jag bara ramlat, det har gjort lite ont och sen har jag gått vidare med mitt liv.
Nu på senare tid har någonting hänt, jag har förändrats. Det började runt sportlovet då jag ramlade och hade sönder minisken i knät, den skadan sitter fortfarande i och stör mig i viss mån men inte så värst mycket. Sen ramlade jag över/i en stor låda när vi spelade teater och skrapade upp hela ryggen och fick ett mega blåmärke på rumpan. Detta gjorde otroligt ont i stunden och även litet tag efter men nu är det över.
Så igår så ramlade jag igen. Jag gick i ett nästan bäcksvart rum och såg inte att mitt på golvet stod det lådor (lådorna jag förövrigt ramlade i under föreställningen). Dom går ungefär till knähöjd så jag snubblar på en och stupar framåt och då står det en annan lite längre bort men högre upp så jag slår munnen rakt på denna. Jag är fortfarande lite kvar i tankarna att jag inte skadar mig så jag tänker att okej, det gör skit ont och det känns som att tänderna håller på att lossna men det går över. Så tar jag handen för munnen bara för att känna att tänderna sitter fast och det gör dom men det är inte nådigt med blod på min hand när jag tar bort den. Jag går då upp till toaletten och då har jag blod över hela ansiktet och på hela händerna. Det som har hänt är att jag har fått ett jack mellan munen och näsan och det bara blöder och blöder. Jag kyler och plåstrar sedan om. Men det vill inte sluta blöda. Jag blöder sedan konstant från 13-19 och måste byta plåster hela tiden. Sen hittade jag en bra tejp och tejpade, den tejpen sitter än 24 timmar senare för jag vågar inte ta bort den.
Idag har jag haft världens fläskläpp, den har stått rakt ut och bara varit stor och äcklig. Jag har inte kunnat stänga munnen så att tänderna har torkat ut hela dagen. Nu har svulnaden gått ner men det ser fortfarande ut som att jag har något innanför läppen. Jag ska ta bort tejpen snart för den har blivit äcklig. Om det börjar blöda igen vet jag inte vad jag ska ta mig till.

I vilket fall som helst tyder allt på att jag har blivit en sån som skadar mig och bör låsas in i ett vaderat rum så att jag inte kan hitta på fler dumheter.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ajajajjajaj, det var ju jättehemsk läsning, satt här och vände och vred mig och tyckte synd om lilla lovisa hela tiden!

Anonym sa...

Det kallas nog för att bli gammal! :P

Om konsten att leva på lycka