Den hårfina skillnaden

Efter mitt jagvillhakorthårnu-infall i somras så har jag hela tiden haft i tanken att spara ut håret igen. Som jag har sagt har det varit snyggt men lite tråkigt att man inte kan göra något med det. Men det började se för hemskt ut, helt enkelt fult enligt min smak så klippa mig blev ett måste. Jag tänkte hela tiden att jag inte skulle klippa så mycket, enda fram tills dess jag satt i stolen, enda tills dess att frisören började klippa, enda tills dess att frisören säger "går det bra om det blir kort i nacken också?".
Så nu sitter jag här. Mitt på benen är längre än mitt hår på huvudet (detta gott folk ska åtgärdas imorgon, var ej oroliga). Vad hände tänker kanske ni. Jag tror att det blev ett missförstånd från min sida. Jag trodde att jag ville ha långt men när orden kom ut ur min mun sa dom något annat.

Annars så längtar jag något fruknansvärt efter en helg. Jag vill inte bara ha sovmorgon, jag vill inte bara ha en dag ledigt. Jag vill ha en fredagkväll, en lördag och en söndag. Det känns som att det var en evighet sen jag fick det här. Och det känns som en evighet tills jag kommer få det. Fast nu är det väl bara 8 dagar kvar. 8 dagar av hårt jobb, alldeles för mycket saker inbokade och alldeles för lite sömn (nej nu överdrev jag lite men det känns så).
Jag vet att jag klagar lite men jag tycker att helg är en mänskligrättighet (jag gick med i amnesty idag och hoppas att dom tar tag i det) och jag skulle bara vilja ge en varm applåd åt Amanda min vän som levde i sånt här jobbhelvete hela sommaren. Hur orkade hon? Jag vet inte.
I vilket fall som helst är jobbet skoj, på Ica iaf. Ser inte riktigt fram emot solvalla helgen. Tufft och trist. Men jag gör det bästa av situationen.