Kulturskolan i Bredäng 28/3 15.28

Det finns inte många platser jag har besökt som har gett mig ett sådant lugn. Det är tyst på riktigt här. Det enda man har hör är en dam som pratar i telefon och ett barn som pratar med sig själv.
Barn, det är väl dom som går hit och lär sig sjunga eller spela trummor. Det är väl de dom ser fram emot hela veckan, jag kommer precis ihåg hur det var. Känslan. När man var liten var man tvungen att ta av sig skorna typ överallt.
Jag har inte tagit av mina skor en enda gång idag men jag har upptäckt att det är döskallar på dom. Vid första anblicken ser man bara dom fina blommorna men idag när jafg satt och splade med resten av skolan tittade jag noga och såg att det var döskallar. Gråa fula döskallar. Om det är någonting jag hatar med dagens mode är det att de ska vara döskallar på allting.
Så just idag skulle jag vilja vara ett barn så att jag kunde ta av mig skorna innan jag gick in på lektionen och sen när jag gick ut sno åt mig någonannans som inte hade döskallar på. Fast jag har fyllt 18.
Det har samlats supermycket barn här nu, dom ska på kör vad jag har förstått. Alla har tagit av sig skorna. Föräldrarna och jag sitter med skor på, men vad jag ser har dom inga döskallar på sina.
Men det är ju bara vid första anblicken.