Hej du förfärliga människa som försöker hjälpa andra

Jag har skrivit om det förut (se Vardagshjälte? augusti 2008) och tänker skriva om det igen för att försöka få folk att förstå att världen är en fin plats när alla hjälps åt och ingen suckar. 

På grund av en olyckshändelse tidigare under dagen så var alla pendeltåg försenade när jag och Amanda skulle åka hem från staden. Vi får stå ca 20 minuter för länge på karlbergs station och vänta på vårt tåg mot Bålsta. Men det bekymrar inte oss, vi har mycket att tala om. Tågen till Kungsängen och Märsta åker förbi och är proppfulla med folk, likaså perrongen. Vi får trycka oss in när tåget kommer men det bekymrar inte oss, vi har för mycket att prata om för att märka att det är jobbigt. 

I Sundbyberg kliver jag av och även här är perrongen full av människor som längtar efter att få komma hem. Jag ser en man med en barnvagn som desperat försöker hitta ett dörrpar att komma in igenom. Han ger upp när tåget fortfarande står på stationen, tar upp mobilen och tänker väl ringa hem till sin partner och säga att det blir nog att stå här en halvtimme till. NEJ! tänker jag, så får det inte gå till!

Jag har gått lite längre fram och ser ett dörrpar där det skulle gå att klämma in en barnvagn. Jag skriker åt mannen att här finns det plats. Han stoppar ner mobilen i fickan och med barnet på armen så kommer han springande. DÅ börjar den röda lampan blinka, ljudet att tjuta och dörrarna stängas. Och för första gången i mitt liv gör jag det som alla hatar; jag ställde mig ivägen för dörrarna som hölls på att stängas (för att försvara mig vill jag bara säga att det var inte som tunnelbanan, att den skulle komma igen 10 minuter senare utan att nästa tåg skulle väl säkert dröja en halvtimme till). Men det som nu händer är att människorna i vagnen inte flyttar på sig, inte försöker att tränga ihop sig i gångarna där det finns massor av plats. Dom suckar, speciellt mannen som står precis bredvid dörren jag håller upp. Tillslut kommer det en vänlig kvinna som står inne i vagnen och drar in barnvagnen så att den får plats. 

Jag går därifrån och är glad för att mannen kom med tåget, ledsen för att min dröm om att vi ska sluta tänka enbart på oss själva kommer att fortsätta vara en dröm ett bra tag till.