Motorvägen

Idag när jag steg av bussen här uppe på Brickebacken efter att ha spenderat helgen i Sthlm började jag skratta lite smått för mig själv. Det var så skönt att få komma tillbaka och känna sig hemma och känna att allt fortfarande är spännande.
Så kom jag på det! Varför jag trivs så bra här i Örebro.
För ett tag sedan såg jag ett program om vuxna med ADHD, där var det en kvinna som beskrev det som att hon hade en femtonfilig autoban i hjärnan. Jag kände verkligen igen mig i det, kör massa bilar assnabbt hela tiden i mitt huvud. Oftast så tycker jag att jag klarar av hinna med alla bra, men så är det någon bil som stannar och då blir det frontalkrock och ingenting funkar. Eller så märker man inte att bilen med mat nästan har stannat, att bilen till skolan för länge sen har åkt iväg eller att det är ungefär tusen bilar med jobb och tusen till med andra måsten.
Men här i Örebro saktar alla bilar ner och vägen smalnar av till kanske en fyrafilig väg. Jag kan ha kontroll över alla! Och om jag vill kan jag stanna alla bilar på en rastplats och bjuda alla på macka och kaffe. Jag hinner till och med kolla motoroljan och spolarvätskan någon gång då och då. Och det så jävla värt!! Det är så skönt att det är klart att jag skrattar när jag kommer hit!
Sthlm, när jag och mina bilar har lärt oss att ta det lugnt och klarar av att köra sakta även inne i stan, då kommer vi tillbaka!