Att bli vuxen

På något sätt har jag väl gått och väntat. Ända sedan jag fyllde 18 år har jag väntat på att bli vuxen. Jag har försökt att hitta grejer som tyder på att jag har blivit vuxen men det har väl inte gått så bra, jag är väl precis likadan som för 4 år sen. Så i lördags hade jag varit hos BJ på pjäsbacken i rissne. Jag bodde där när jag var liten och kan varända liten stig i skogen man kan gå för att komma fram snabbare. Så ska jag gå ner till bussen och ser en stig som jag hade glömt fanns men som jag såg väldigt bra nu när det bara var lite grönt på träden. Antigen går man rakt igenom skogen eller runt den. Jag går runt. Och kommer på vad jag har gjort, jag har valt en längre väg. Jag får ångest och vill gå tillbaka och ta den kortare vägen men det är för sent, jag tänker att om jag går tillbaka nu kommer någon och se mig och tro att jag är dum i huvet. I denna stund inser jag att jag har blivit vuxen, min hjärna valde lång och ren väg istället för kort och lerig.

På söndagen berättar jag detta för min käre vän Ersson och hon erkänner då att hon (redan som 17-åring) har börjat göra samma sak, gå runt gräsmattor istället för att gena tvärsöver. När hon säger detta kommer jag på att det inte var första gången i lördags jag gjorde detta utan har gjort det länge, omedvetet. Jag kan ha varit vuxen hur länge som helst utan att jag vet om det. Det bara kommer och sätter sig i hjärnan och bestämmer åt en att man ska gå runt istället för tvärsöver. Ska jag i resten av mitt liv behöva gå långt istället för kort. Jag säger nej! Från och med nu är det genvägar som gäller. (Så länge jag är helt ensam och ingen annan kan se mig.)