Fyfan för stan

I måndags fick jag nog. Alla bara jobbade och stod i, så jag flydde stan. Tog bilen och körde i två timmar ut till Blidö där min kära vän Karolina väntade.
Efter att jag steg ut bilen var jag som i en annan värld, inte bara att jag hade förflyttat mig fysiskt till en annan miljö utan hela sinnet var som i ett lugn. Fram till onsdag förmiddag då jag var tvungen att åka hem gick jag bara runt och gjorde det som fanns att göra; i princip ingenting. Solade, badade, lagade mat, städade lite, gick promenad och tittade på fin utsikt, lyssnade på radio. Tänkte på saker och disskuterade en massa både med Karolina och med mig själv.
Jag var nämligen ensam hela tisdagen då Karolina jobbade från 12-22, då var jag snäll hemmafru och lagade paj till henne. I gengäld fick jag en gratisdrink när jag vid 21.40 kom och hälsade på henne för att sedan göra sällskap hem på våra cyklar.



Jag tänkte rätt många gånger att bättre än såhär kan det knappast vara.



Sen kom jag som sagt för hem till stan, för att jobba. Det hade blivit missförstånd så jag var ensam i kiosken och det gick åt helvete. Fast Emilia kom och räddade mig några gånger så var det tokstressigt och jag satt ner 1 gång mellan 16 och 23. Jag ville gråta mest hela tiden, men log såklart. Det kändes att folk blev sura på mig för att jag var tvungen att göra 4 saker sammtidigt, det är inte okej. Att bli sur på lilla mig som bara gjorde mitt bästa.


Jag tänkte rätt många gånger att nu slutar jag och kommer aldrig mer tillbaka.